De fyra borgerliga företrädarna i årets första partiledardebatt inledde med att prata om jobb, jobb och jobb. Anna Kinberg Batra talade om att det måste bli enklare att få första jobbet, Annie Lööf pläderade för att återställa rot och Jan Björklund om att nyanlända måste få jobb i stället för bidrag. Om migrationspolitiken – det som skapar den största sprickan i alliansen – sa ingen av dem någonting i sina inledningsanföranden. Avsikten var att visa upp en enad front mot regeringen och, kanske inte minst, inför väljarna som har haft sina skäl att undra om alliansen fortfarande finns. Det försök Stefan Löfven gjorde att få in en kil mellan dem, genom att fråga Annie Lööf vilken migrationspolitik det egentligen är som gäller – hennes eller Anna Kinberg Batras – ledde ingenvart. Migrationspolitiken kommer att klara av att kompromissa om, svarade Centerledaren – som om problemet var löst i och med det. Så enkelt är det förstås inte.
Snarare illustrerar det att de etablerade partierna står och stampar på samma fläck som de mer eller mindre alltid gjort: vi fick höra alla tänkbara argument om hur landet skulle bli tryggare och bättre med en alliansregering och vice versa. Det var diskussioner om vilken regering som egentligen skurit mest i försvaret och om det är i dag eller i morgon det måste rustas upp och med vilket belopp. Däremot, märkligt nog, inget om vad pengarna ska användas till. Och så jobben förstås. Är det bara tur att arbetslösheten fallit sedan den nya regeringen tillträdde? Och lika stor otur som gjorde att den föll under alliansregeringens tid? Ja, ungefär så argumenterade i alla fall Jan Björklund. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att svensk politik består av två block, två regeringsalternativ – och därutöver ingenting.
Nu finns det förstås en logik i att politiker i första hand väljer att debattera mot sina huvudmotståndare och årets första riksdagsdebatt var bra, tydlig och vägledande på många sätt. Gustav Fridolin tog varje chans han kunde att prata om klimathotet och lyckades på ett ganska effektivt sätt illustrera att det inte är Anna Kinberg Batras hemmaplan. Jan Björklund ägnade mycket tid att tala skola och kristdemokraten Andreas Carlson lyfte äldrefrågor. Och statsminister Stefan Löfven visade att regeringen agerar mot den grova brottsligheten, samtidigt som han infriade ett löfte till de poliser här i Göteborg som utreder handgranatsattacken som kostade en 8-årig pojke i Biskopsgården livet. När han besökte dem strax före jul framförde de ett krav om hårdare straff för vapenbrott, och från talarstolen lovade han: fyrfaldigt straff, vilket innebär att den som grips med en handgranat kommer att sitta häktad fram till rättslig prövning.
Gott så. Men mitt i allt detta finns ju också ett parti som gör att skiljelinjen inte bara går mellan alliansen och de rödgröna. Ett parti som gör att det kanske inte räcker att Annie Lööf och Anna Kinberg Batra hittar en lösning som de kan stå för inför sina väljare i migrationsfrågan. Om alliansen vill regera måste den också förhålla sig till Sverigedemokraterna – såvida mandatfördelningen inte ser helt annorlunda ut efter nästa val. Jimmie Åkesson, som fick föra debatten mer eller mindre på egen hand, konstaterade att det fanns en del ljuspunkter under ett dystert 2016 – inte minst den "folkliga resning mot etablissemanget" som ledde till Brexit och Donald Trumps seger i det amerikanska valet. Han var också tydlig med att han ska göra allt för att få bort Stefan Löfven som statsminister, helst redan före nästa val. Ungefär lika tydlig var han med att alliansens politik, som den ser ut i dag lämnar en del i övrigt att önska – "men av två onda ting väljer jag det minst onda", som han uttryckte det.
