Efter vissa handlingar följer ursäkter.
Nyligen bad riksdagsledamoten Hanif Bali (M) om ursäkt och lämnade sedan Moderaternas styrelse efter att han, som partistyrelsen uttryckte det, hade "agerat omdömeslöst" på Twitter.
Norges justitieminister Sylvi Listhaug (Fremskrittspartiet) bad om ursäkt och avgick senare efter sitt kritiserade Facebookinlägg om att socialdemokratiska Arbeiderpartiet prioriterar terrorister framför norska medborgare.
Och i efterdyningarna av Cambridge Analytica-skandalen har Facebooks grundare Mark Zuckerberg vädjat om förlåtelse och lovat bättring i hur företaget hanterar användardata.
Hur väl ursäkterna mottogs får tiden – samt kommande val och marknadskurser – utvisa.
Tre kriterier
Enligt krishanterare Jeanette Fors-Andrée, som ger råd åt bolag och personer i offentligheten när det blåser, är det i obalansen mellan ord och handling som förtroendekriser uppstår.
- Det är i gapet mellan å ena sidan företagets varumärkeslöfte, kärnvärden, uppdrag, och å andra sidan vad företaget säger och framför allt hur det agerar i en konkret situation.
Hon säger att tre kriterier måste vara uppfyllda för att en ursäkt ska godtas av opinionen.
1. Om du ska be om ursäkt måste problemet definieras: Vad är det som har gått fel? Vad har jag gjort? Det kräver ett erkännande.
2. Du måste se till att åtgärda det som gått fel, då kopplas problemet till en handling och direkta åtgärder så att det inte sker igen.
3. Du måste visa förståelse för dem som skadats på grund av det som uppstått.
- För det mesta accepteras då ursäkten, till skillnad mot de platta ursäkterna som inte är någonting värda, som tvärtemot tenderar att förvärra krisen för den enskilda personen eller för företaget.
Erkänna ansvar
Hon påpekar också att logiken måste vara "empatiskt förankrad".
- Du måste vara saklig på ett rationellt plan, men du måste också beröra på ett emotionellt plan.
Att erkänna sitt ansvar är en förutsättning för att det ska vara möjligt att förlåta någon, hävdar också psykologen Allan Linnér.
- Ofta tycker jag att människor i offentligheten säger: ”Jag är ledsen om jag har sårat dig”. Det är bullshit, säger han och förtydligar:
- Jag är ledsen för att jag sårat dig, jag vet att jag sårat dig, och det är jag ledsen för.
Kan inte kräva
Att inte erkänna ansvar är att inte vara uppriktig i sin vädjan om förlåtelse.
- Det blir ett sätt att säga: ”Jag har sagt förlåt så vi kan väl sluta tjafsa om det här?”. Då blir det mer en transaktion för att slippa känna sitt ansvar, fortsätter Allan Linnér.
Men oavsett om vädjan om förlåtelse är genuin eller inte finns det inga garantier för att den kommer att hörsammas.
- Man kan be om förlåtelse, men man har ingen rätt att förvänta sig den och ännu mindre rätt att kräva den, säger han och refererar till det engelska uttrycket "can you find it in your heart to forgive me?”.
- Det vill säga om jag i hjärtat kan hitta den platsen, då kan jag ge dig min förlåtelse, säger han.
Han påpekar att visa handlingar kan vara omöjliga att förlåta och att den som söker botgöring ibland får blicka inåt i stället.
- Förlåtelse kan vara något mellan dig och dig.
Fakta: Bra och dåliga ursäkter i offentligheten
Exempel på bra och dåliga ursäkter enligt krishanterare Jeanette Fors-Andrée.
Bra: Före detta gymnasieminister Aida Hadzialic (S) efter att hon sommaren 2016 stoppats i en poliskontroll på Öresundsbron med 0,2 promille i blodet.
- Hennes krishantering var föredömlig. 1: Hon var uppriktigt ångerfull, hade de rationella argumenten men presenterade också åtgärder. 2: Hon definierade själv problemet och hon kopplade på en handling genom att ta sitt ansvar och avgå. 3: Hon var verkligen ångerfull i hela sitt sätt att prata.
Dåligt: Mediehusens hantering av de egna metoo-fallen hösten 2017, där anställda pekades ut som förövare.
- Här fanns ett gap mellan ord och handling. Det är skrämmande hur mediehus som utkräver ansvar från andra skyddar sitt eget hus när det väl kommer till kritan. Hur de som förväntar sig transparens och öppenhet hos andra, håller varandra om ryggen. Och hur media, som ställer höga krav på andras tillgänglighet, själva går och gömmer sig. Det uppstår en dubbelmoral.
