En blandning av chock, blåögdhet och strutsmentalitet kan ha lett till händelseutvecklingen i Bjästa, menar Katarina Wennstam som skrivit flera böcker om våldtäkt och övergrepp mot kvinnor.
–Vårt samhälle har hamnat i en viss bild av gärningsman: en våldtäktsman är en snuskgubbe eller en invandrare, och övergreppet sker i en mörk park. När gärningsmannen är av en annan typ har vi svårt att förstå det – det är en sådan chock att fundera kring att den här fina killen kan göra det, att det är enklare att tro att flickan har fel. Om det hade varit skolans värsting – hur hade skolan reagerat då? undrar hon.
–Bjästafallet är unikt genom att killen är dömd två gånger och har erkänt. Ändå stannar många kvar i sin uppfattning, de har en konspiratorisk bild av att killen är oskyldig. Fallet visar hur snabbt det kan gå överstyr och hårresande rykten blir sanningar. Det finns en blåögd strutsmentalitet från skolans sida – våldtäkter sker inte på våra skoltoaletter.
Katarina Wennstam menar att en liknande händelseutveckling är möjlig över allt, även i större städer.
–Men det drabbar givetvis offret hårdare på en liten ort.
