Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/13

BILDER: Så rustar militären på Gotland

Olof Palme talade i Almedalen för första gången 1968. Då var det kallt krig, Sovjet en supermakt och försvarsalliansen Nato stod öga mot öga med Warszawapakten. Gotland låg i ett strategiskt spänningsfält – och gör det igen. Det ger arbetstillfällen men väcker också oro och protester på ön.

Vi tar bilen från hotellet i Visby för att köra till Gotlands regemente. Det lades ner 2005 och är nu omvandlat till ”Visborg, en stadsdel i utveckling”. Hotbilder känns abstrakta och främmande när vi passerar lediga människor i medeltida gränder och i klappersten längs den långa kusten, omsluten av havet.


Men bortom den soliga horisonten är vår del av världen utan tvivel inne i en ny rustningsspiral: Nato flyttar fram stora styrkor i östra Europa, medan Ryssland ser utvidgningen som ett säkerhetshot och svarar i båda och handling.

LÄS OCKSÅ: Forskaren om hotet från öst: Vi har inget att sätta emot 

Det tidigare neutrala Sverige, medlem i EU och nära lierad med Nato, tar klar ställning för väst genom samarbetsavtal, övningar och att åter militarisera Gotland med stridsfordon och några hundra soldater utbildande i Skövde. 


– Jag tror att de flesta gotlänningar är positiva till att vi får ett permanent försvar på Gotland, säger Cecilia Schelin Seidegård, landshövding och med trivsamt kontor i en av byggnaderna på det gamla regementsområdet.

 

Landshövding och länsråd.
Cecilia Schelin Seidegård och Peter Molin. Bild: Stefan Berg

Ett litet land som vårt kommer alltid ha svårt att klara sig mot en stormakt, med det är bra att det finns yrkesmilitär här, resonerar hon. Det innebär dessutom investeringar för hundratals miljoner kronor med byggen, service och boenden.


– Det ger jobb till väldigt många.


Länsrådet Peter Molin var tidigare överste och chef för Gotlands regemente. Han berättar att vi sitter i vad som var militärstabshuset, där allt från kalsonger till löner hanterades förr i tiden.


– Med stridsgruppen visar Sverige flagg i Östersjön, det skapar också en tröskelnivå så att man åtminstone får anstränga sig mera för att komma hit. Den som kommer först till Gotland när ett vakuum råder behåller ön. Det är en kapplöpning.


Peter Molin utvecklar sin tanke:
– Säg att Ryssland i ett scenario kommer och för hit luftvärn, långräckviddiga sjösystem, då kommer Nato att ha svårt att stödja sina baltiska medlemsstater. Så hänger det ihop.
Landshövdingen bryter in:


– Och det är de baltiska länderna väldigt medvetna om, att det här är en risk för dem. För deras del är Gotland väldigt viktigt.


– Och vice versa, säger Peter Molin. För att kunna stödja Baltikum bör väl Nato vara här först.


Det så kallade värdlandsavtalet med Nato, som riksdagen godkände i maj, gör det möjligt att samverka med Nato på Gotland, i fred, kris och krig. Ett avtal som runt 1000 gotlänningar protesterade emot genom Aktionsgruppen Nej till Nato. Men som inte fick något gehör.


I dag har Sverige ytterligare fördjupat sina militära samarbeten med avtal i Washington och London.


– Vi kan träna tillsammans, konstaterar Cecilia Schelin Seidegård.
Peter Molin slutade på P18 hösten 2003, ett år innan beslutet om att regementet skulle läggas ner. Då fanns 700–800 försvarsanställda på ön och 1 200–1 400 värnpliktiga.
– Utan att uttala mig alltför hårt ägnade högkvarteret sig åt att med kraft avveckla det vi hade – artilleri, luftvärn, kok, tält, allting...


Han får stöd av landshövdingen:
– Man sålde massor av mark och byggnader. Försvarsmakten var verkligen effektiv i att lägga ned.


Hon hoppas nu att tidtabellen ska hålla för den nya stridsgruppen, att bygglov blir klara och man kan börja gräva i höst, för att inviga den första delen nästa höst. Om ett och ett halvt år ska Gotland, med landshövdingens ord, åter vara militariserat.


– Vi får jobba hårt för det. Det finns miljötillstånd på halva skjutfältet, men det ska utökas, och alla är väldigt villiga att hjälpa till så att byggloven kommer fram. Vi har också varit ute och undersökt alla fornlämningar för att se till att de ska skyddas.


Cecilia Schelin Seidegård förstår att det finns närboende som är bekymrade över buller och miljöpåverkan, och att hänsyn måste tas.


– Det finns en oro där för att det blir väldigt mycket mer oljud på skjutfältet. Jag tror att vi får räkna med en del protester. Men det är inte bara skjutfältet. Vi har haft en hel del övningar det senaste året. Och när det kommer väldigt många Jasplan låter det en massa, och de flyger ganska lågt.


Om gotlänningarna märker av de militära aktiviteterna i vardagen, är det när incidentberedskapen står på Visbys flygplats och det händer något.


– Då tar man inga som helst hänsyn, då gäller bara den kortaste och snabbaste vägen. Då är Visby vaket, säger Peter Molin.


Inte bara stora delar av försvaret skrotades på 2000-talet. Även planeringen för ett total- försvar, så mycket mera än militära hot, upphörde. Men nu gör politikerna helt om. Planeringen ska återupptas.


– Den har legat nere under tiotals år. Vi har till exempel inte haft någon uppgift kring civilförsvaret sedan 1995. Länsstyrelserna hade ganska stora uppgifter tidigare. Vi har istället talat om krigsberedskap. Men nu har man börjat prata om att vi måste ha ett totalförsvar och beredskap. Så nu tittar man mycket på vilken roll vi ska få. Vi är väldigt angelägna om att ta upp den här stafettpinnen igen, men det är bara det att det går inte att göra helt gratis. Det är stora resurser som vi blev ifråntagna en gång i tiden, säger Cecilia Schelin Seidegård.


Gotlänningarna lever med att tomaterna kommer från Holland ena dagen och konsumeras nästa, i ett just in time-samhälle utan beredskapslager, framhåller Peter Molin.


– Försvaret har inte heller någon beredskapshållning utan förlitar sig på det civila samhället. Så vi har mycket att fundera på hur vi i ett krisläge ska kunna försörja oss med mat och transporter i ett system som ägs av privata företag i utlandet.


Det sena uppvaknandet är konstigt, tycker Cecilia Schelin Seidegård:
– Att man var så blåögd att man trodde på den eviga freden. Och just det att vi är så oerhört sårbara med elektriciteten, så fort vi slår ut den kan vi inte göra någonting längre. Vi kan inte prata med varandra. Det är ett det första man slår ut för att paralysera ett samhälle.

 

Inte långt från det gamla kasernområdet, längs vägen söderut, ligger Tofta skjutfält på höger hand. Det är ett vidsträckt terrängområde ut mot havet i väster. Det är här den mekaniserade stridsgruppen, med totalt 300 man, ska ha sin fasta bas från slutet av 2018.


Redan finns 14 stridsvagnar här i en hall av röd korrugerad plåt, med tio portar, och bakom ett stängsel krönt av taggtråd. Tanken var att de skulle skrotas, när nästan all annan försvarsmateriel skrotades efter millennieskiftet. Men de fick istället vara kvar som en mobiliseringsreserv, som en sista utväg.


– En del var i dåligt skick. Men eftersom vi nu höjer ribban har teknisk personal varit här och gått igenom vagnarna, säger överstelöjtnant Hans Håkansson, som möter oss vid en stoppbom med uppmaningen: ”Allmänheten äger ej tillträde”.


Personal till stridsvagnskompaniet kommer att utbildas i Skövde 2017–2018.


– Sedan gissar jag att de kommer hit hösten 2018 och genomför övning och parkerar vagnarna. Sedan åker de hem, eftersom förbandet bara är tidvis tjänstgörande.


Hans Håkansson är gotlänning och chef för Gotlandsgruppen, som har som uppgift att utbilda hemvärnsmän.


– Vi har avtal med 466 personer, som har plikt att komma, men på övningar dyker kanske 325 av dem upp.


Han har varit anställd i det militära sedan 1979. Det gick det definitivt för fort att avveckla värnpliktsförsvaret, anser han.


– Man kan tycka att det var ett väldigt kortsiktigt beslut. Sedan tycker jag att man måste ha en viss respekt för hur världen såg ut.


Allmänheten matades med bilder av hur Rysslands militära resurser rostade sönder, med sjunkna båtar i hamnarna, stridsflygplan där det regnade in genom öppna huvar och soldater som gick och plockade morötter på åkrarna. En berusad president Jeltsin dirigerade en militärorkester.


Många hade också stora förhoppningar på att Ryssland skulle utvecklas till någon form av västlig demokrati som inte skulle vara aggressiv mot sina grannar, att konflikter i vårt närområde skulle komma att lösa sig med politiska samtal.


Men utvecklingen gick inte mot någon västlig demokrati.


– Ryssland har blivit auktoritärt och revanschistiskt och satsar oerhört mycket på militären. Det har nog förvånat de flesta. Och sedan fick vi det som ingen kunde tro hända, annekteringen av Krim och kriget i Ukraina 2014, och dessförinnan invasionen av Georgien 2008. Så med facit i hand var 2009 års försvarsbeslut väldigt felaktigt, säger Hans Håkansson.

Gotland.
Tofta Skjutfält.
Bild: Stefan Berg

Vi kör in på skjutfältet, i grönska och under en blå himmel. Två hemvärnsmän står vid en vägspärr. Två officerare i fritidskläder är här är rekognoscerar:
– Jag är chef för säkerhetsplutonen vid livgardet. Vi ska öva här nästa vecka, förklarar en av männen.


Dagen innan fälls fallskärmshoppare från Karlsborg i Visby. Samtidigt hålls en internationell marin- och flygövning i Östersjön. I Polen genomför Nato den största manövern på många år, med 31 000 man från 24 länder. Det sker som en demonstration och ett förspel till försvarsalliansens toppmöte i Warszawa den 8 juli.


Svenska soldater och sjömän är med på alla fronter, hemma och utomlands.
– Som en direkt följd av försvarsbeslutet 2015 är det en enorm ökning i övningsverksamheten på Gotland. Det är ett väldigt tryck, säger Hans Håkansson.


Framme vid ängen där den nya garnisonen ska ligga växer dvärgbjörk och högt gräs. Processer om bygglov och miljötillstånd för Tofta förväntas dock leda till överklaganden från privatpersoner och förseningar:
– Det är väldigt långa processer så stridsgruppen kommer att få leva ett antal år med det begränsade miljötillståndet. Idag har vi 125 skjutdagar och får skjuta i princip med alla förekommande vapensystem, men det kommer att vara begränsningar i att genomföra övningar med större förband tills vi får ett nytt miljötillstånd, säger Hans Håkansson.


Fältet är cirka en mil långt och cirka fem kilometer brett. Lite drygt halva arealen är öppen för militärens övningar med skarp ammunition. Första delarna togs i bruk 1898 som skjutfält för artilleriet.


Det nya bygget genomförs i fyra etapper, allt ska stå färdigt 2020, till en kostnad på minst 780 miljoner kronor.


– När vi får hit stridsgruppen måste en fiende räkna med att det finns ett mekaniserat kompani här, och det är trots allt ett ganska potent system. Det höjer insatsen för en angripare avsevärt, säger Hans Håkansson.


Han tillägger dock att hemvärnet och stridsgruppen bara är en liten komponent i försvaret av Gotland.


– Åtskilliga förband är tänkta att föras hit. Det finns en rejäl krigsplanering. Sedan gäller det bara att fatta beslut i tid så att man kan få dem hit innan skjutandet börjar.

 

Överstelöjtnant.
Överstelöjtnant Stefan Pettersson.
Bild: Stefan Berg

Chef för den 18:e stridsgruppen är överstelöjtnant Stefan Pettersson. Vi träffas först i Skövde, där han leder fiendesidan i en regional övning som heter Våreld. En vecka senare möts vi i Visby, passade nog vid porten mot öster i ringmuren, med en svensk flagga smattrande i blåsten över det gamla försvarsverket.


– Jag var civil i nästan nio år, berättar han. När man lade ner mitt moderregemente P18 var jag i valet och kvalet om jag skulle flytta till fastlandet och fortsätta i försvaret eller bo kvar i Visby. Det blev ett familjebeslut om att vi skulle bo kvar.


På veckorna arbetar han i Skövde med utbildning och rekrytering, över helgerna flygpendlar han hem till Visby.


– På befälssidan saknas några få befattningar, men den stora massan är på plats och klara. Jag tycker att rekryteringen har gått över förväntan. Glädjande är också att många gotlänningar i förskingringen söker sig till stridsgruppen för att kunna tjänstgöra på Gotland igen.


För Stefan Pettersson var det ett gyllene tillfälle.


– Det låter lite barnsligt men det var nästan som en dröm. Att få gå tillbaka till försvaret har jag längtat efter ganska länge, det är hemma för mig.


Som civil var han med och etablerade kronofogden när den flyttade till Gotland, med rekrytering, byggnationer och utbildning. Det gjorde han i fyra år tills det var klart. Då fick han uppdraget att istället bygga upp pensionsmyndigheten på ön.


Stefan Pettersson är från fastlandet och kom till Gotland när han gjorde lumpen, han trivdes och stannade och träffade sin fru när han hade blivit officer.


– Den stående, reguljära styrka som vi får här är ganska liten, men det ger en viss tröskel- effekt, säger han.


När de första delarna av stridsgruppen kommer till Tofta nästa år är utrymmen för utrustning, kontor, gym och träning temporära – kontoret en inhyrd barack. Lokalerna kommer sedan att utnyttjas för hemvärnet.


– Det blir lite halvprovisoriskt första året, men funktionerna kommer att finnas, säger Stefan Pettersson.


Stridsgruppen ska vara fullt etablerad vid utgången av 2018. Sammanlagt blir det 304 anställda, varav drygt 160 på heltid. Tillkommer gör exempelvis personal för verkstad och förråd.


Stefan Pettersson får knappt en mil till jobbet från bostaden i södra Visby.


– Det är kortare än till Skövde, skrattar han under en ledig dag i planeringskalendern, som annars är fulltecknad av resor, möten, planläggning och förberedelser.


– Att få bygga ett förband från grunden är få förunnat att få vara med om det. Övningsmässigt har vi ett fåtal dagar per år för att öva och skjuta. Vi är inte helt borta, men det är ändå begränsat. Sedan kan vi ansöka om tillfällig utökning av tillstånd, om det inte skulle lösa sig med det nya tillståndet.


Att lägga ner P18 var fel med tanke på vad som hände ute i världen, anser han så här i efterhand.


– Och om man avvecklar tar det lång tid att åter bygga upp. Så när det här beslutet kom blev jag förvånad och glad som gotlänning. Nu går veckorna går väldigt fort, det är nästan som om klockan går som en elvisp vissa dagar.

 

Militärhistoriker.
Bengt Hammarhjelm.
​Bild: Stefan Berg

En lokalboende med perspektiv på det som sker på Gotland är Bengt Hammarhjelm, militärhistoriker och före detta regementschef. Han bjuder oss att sitta ner i trädgården, i ett lummigt villaområde strax norr om lasarettet. Havet och strandpromenaden vid Snäckgärdsvägen ligger inte många steg från oss.


– När försvaret var som starkast på Gotland kunde vi kunde mobilisera 25 000 man, men det var mest fastlänningar, säger Bengt Hammarhjelm med kommandoröst, solen i ögonen och i en skarp doft av syren.


– Här kunde vi mobilisera 6 000 egna plus hemvärnet som var på 1 700 man. Vi visste ju aldrig om vi kunde få hit fastlänningarna, och då skulle gotlänningarna finnas på de viktigaste platserna.


Vad tror du om att få hit en stridsgrupp?


– Det är en markering om att vi är här. Den kan inte åstadkomma så mycket, men den kan i alla fall se till att ingen landar på skjutfältet. Stridsvagnarna är inte bemannade hela tiden, men man kan höja beredskapen när det kniper och kalla in folk. Men vi har ju inga värnpliktiga, då blir det inte så många. Det kanske blir ett par hundra man, och det är inte mycket. Men det är en politisk fråga. Man kan inte lämna Gotland tomt, för det kommer någon annan hit i stället. Det har nog balterna talat om för regeringen, amerikanerna också.


Sverige saknar långskjutande luftvärn.


– Det har däremot ryssarna och amerikanerna, och de sätter gärna luftvärn på Gotland. Då behärskar de luften och havet runtomkring, och det är det som är den stora risken, att någon tar ön och placerar luftvärn här. Ryssarna vill gärna stoppa amerikanskt flyg mot Baltikum, det skulle de kunna göra från Gotland.


En stridsgrupp kan höja tröskeln för en invasion, men ger inte kontroll i luften.


– Det kan vi inte själva, det får någon annan hjälpa oss med. Det kan amerikanerna göra, kanske. Men vi kan inte planlägga för vad andra kan göra åt oss. Vi har inte heller så mycket flyg själva. Det krävs herravälde i luften för att flytta något hit, i det här fallet ryssarna.


Någon rysskräck finns inte på Gotland, hävdar Bengt Hammarhjelm.


– Det har vi aldrig haft, men det är ingen tvekan om att när det svenska Catalina- planet sköts ner 1952 var det inte roligt. Vi visste inte att det var nedskjuten, men misstänkte det. Det var obehagligt. Vi visste ju inte vad vi hade Stalin.


Han var på Gotland då och bemannade luftvärnet uppe på taket.


– Kasernerna var inte försedda med skyddsrum, så all trupp beordrades ut i buskarna, all materiel skulle skrivas ut, och det gjorde vi. Vi hade mycket högre svansföring på 50- talet än senare. Någon hjälp var inte att räkna med, och amerikanerna var långt borta. Vi fick klara allt själva.


Sedan kom Nato som en motvikt, och efter hand som Nato växte och blev starkare kunde Sverige sänka beredskapen, enligt Bengt Hammarhjelm.


– Det var läget på Gotland. Och det första som hände vid en höjning av beredskapen, var att man stärkte Gotland med detsamma från fastlandet. För att underlätta mobiliseringen av fastlandsförband, använde man den inneliggande årsklassen för att sprida ut materiel så man snabbt kom åt den. I väntan på förbanden skulle rekryterna själva kunna slåss. Den var ett pilligt planläggningsarbete.


Gotlänningarna skulle vara i uniform och med vapen i händerna inom ett dygn.


– Så fanns det så kallade flygande fastlänningar, de skulle anmäla sig och flögs direkt till Gotland för att fylla på förbanden här. Det gick också på ett dygn. När de kom med båt tog det två dygn. Vitsen var att all utrustning och ammunition fanns här. Nu finns det ingen utrustning och ammunition här. Och inga värnpliktiga. Det är ett helt annat läge.
Ryssland invaderade Gotland 1808 under några veckor. Det var vid Slesviken i Grötlingbo på sydöstra Gotland. Här hittar vi inga minnestavlor, men till slut en äldre kvinna i ett hus. Från dörrspringan tror hon att vi kan ta Ryssvägen ner till viken, den ligger en bit härifrån men är igenvuxen och lämpar sig nog inte för bilköring, säger hon.

 

Putinkajen.
Hamnen i Slite.
​Bild: Stefan Berg

På Fårö besöker vi fågelskyddade Ryssnäs, och i Visby ligger Ryska gränd vid domkyrkan och krogen Ryska gränden en kort promenad därifrån. I hamnen i Slite, där Cementa har sin fabrik, ligger Apotekskajen. Den är i folkmun omdöpt till Putinkajen efter att den byggdes om i samband med att det ryskkontrollerade Nordstream anlade sin omstridda naturgasledning mellan Ryssland och Tyskland för sex år sedan.


Vi möter kustbevakarna Daniel Romehed och Mikael Gardelin.


– Min upplevelse var att vi knappt märkte av det, vi såg arbetet bedrivas hela tiden och hörde att det rullade tunga fordon genom samhället med rör och att de hade en uppläggningsplats nere vid idrottsplatsen, säger Daniel Romehed.


– Det lät en del, men sjödelen – lossning av rör – flöt väldigt bra. Det var inget som störde sjötrafiken eller säkerheten i området. Det var proffs. Det påverkade inte oss annat än att vi var tvungna att ha en annan förtöjningsplats för vårt stora fartyg under den perioden. Vi låg i Visby i stället.


Det kan bli två rör till.


– Beslut ska väl fattas i höst, om jag fattar det rätt. De kommer de antagligen att använda samma kaj igen, säger Daniel Romehed.


Han har inte heller fått någon rapport om mystiska ryska fartyg med master eller annan misstänkt aktivitet.


– Nej, vi har inte fått sådana indikationer, vad jag vet i alla fall.


Mikael Gardelin ser ut över den stilla vattenytan som österut slutar först i Baltikum
– Varenda ö här ute hade svenska kustartilleribatterier, de låg tätt. Nu är allt borta. Marinspärrarna i sundet finns inte längre.

Fakta: Palme startade traditionen

 

  • 1968: Olof Palme talar i Almedalen. Därefter blir politikerveckan i Visby en årlig tradition. Robert Kennedy och Martin Luther King mördas i USA, och Warszawapaktens styrkor invaderar Tjeckoslovakien för att stoppa Pragvåren, det tjeckoslovakiska försöket att skapa ”socialism med mänskligt ansikte”.
  • 1990-91: Irak invaderar Kuwait. USA:s president George Bush får fullmakt av kongressen att förklara krig om Saddam Hussein inte drar bort sina trupper. Operation Ökenstorm inleds. Sverige bidrar med ett fältsjukhus i Saudiarabien. Under året upplöses Warszawapakten och Sovjetunionen.
  • 1994: Kalla kriget är slut men inbördeskrigen i det forna Jugoslavien rasar, nu i Bosnien-Hercegovina. USA:s president Bill Clinton deltar i Natos toppmöte i Bryssel. Sverige går med i Partnerskap för fred, ett Nato-samarbete för att skapa förtroende mellan Nato, andra stater i Europa och före detta Sovjet.
  • 1995: Sverige, Finland och Österrike blir medlemmar av EU, nu 15 stater stort. Carl Bildt utses till FN:s medlare i Bosnien-Hercegovina. Bosnienserbiska styrkor intar den FN skyddade staden Srebrenica. 8000 bosniska muslimer dödas. Daytonavtalet avslutar kriget, men spänningar i Kosovo berörs inte.
  • 2001: Terrorattackerna i USA, nästan 3 000 personer dör. USA anfaller Afghanistan i jakten på al-Qaidas ledare Usama bin Ladin. Sverige deltar med militär i en USA/Nato-ledd insats som ännu inte är avslutad. 2014 lämnades den svenska basen över till den afghanska staten. Fem svenskar har avlidit.
  • 2014/16: Ryssland annekterar Krim, krig i östra Ukraina. Väst inför ekonomiska sanktioner. Retorik och rustning i ett Europa med flyktingströmmar, kris och splittring inom EU. Moskva ser Natos utvidgning som ett säkerhetshot. Nato bjuder in Montenegro som alliansens 29 medlemsland.
Mest läst