En tidig morgon väcker Igelkotten sin kompis Mullvaden för att spela fotboll. Medan Igelkotten gör mål efter mål frågar Mullvaden yrvaket var det är för regler.
– Det är mina regler, säger Igelkotten.
– Hur är de? säger Mullvaden.
– Det får du se. Jag hittar på dem vart eftersom, säger Igelkotten.
Minsta barn förstår det absurda och roliga i Anna Höglunds och Gunnar Lundkvists bok Igelkotten och Mullvaden spelar fotboll. För det är ju självklart att det inte går att ändra reglerna under spelets gång.
På Twitter skriver moderate riksdagsledamoten Hanif Bali att han "får rapporter från kommunkollegor om ensamkommande som nu ansöker stöd hos socialförvaltningen för att de vill ta hit sina fruar o barn". Hundratals personer skickar vidare uppgiften, närmare tusen gillar. Andra svarar – de flesta från uppenbart fejkade identiteter – och de hårda tongångarna känns igen.
Efter varje artikel är mejlkorgen full. Så har det sett ut i vart fall sedan sommaren 2015, då ensamkommande började uppmärksammas mer. Mejlen innehåller inte sällan gott om versaler och "skäggbarn" brukar tillhöra de snällare ord som används.
Frågan är om någon annan grupp som kommit till Sverige blivit utsatt för en så massiv kampanj av smutskastning och misstänktliggörande. Rensat från invektiv kan mobbens kritik sammanfattas i två punkter: de ensamkommande ljuger om sin ålder och det kostar för mycket att ta emot dem.
Den andra punkten är värd att stanna upp vid, för den rymmer en intressant paradox. Det är korrekt att det kostar mer att ta emot ensamkommande. De får en stöttning som andra asylsökande bara kan drömma om.
Å andra sidan har det visat sig att ensamkommande – till skillnad från många andra – snabbt etablerar sig i det svenska samhället. De utvärderingar som gjorts, av bland annat Göteborgs stad, visar att de som regel klarar skolan bra och folk som jobbar med dem vittnar om att de har ett driv som få andra i samma ålder uppvisar. Att det finns ett samband mellan den ambitiösa – och förhållandevis dyra – introduktionen och det mer lyckade utfallet av integrationen kan man nog vara ganska säker på. Och lite konstigt är det allt att samma personer som gastar högst om att nyanlända vägrar integrera sig inte ser det.
Den första punkten – att en stor del av ensamkommande i själva verket skulle vara äldre än 18 år – har beslutsfattarna tagit på större allvar och här är det inte lätt att hänga med i alla turer och motstridiga besked. Barnläkarföreningen har motsatt sig medicinska åldersbedömningar, eftersom de anser att det inte finns någon tillförlitlig metod. Därför gör Migrationsverket numera bedömningar baserade på samtal, som lett till att många ensamkommande fått åldern uppskriven – inte sällan trots protester från personer som jobbar med ungdomen i fråga.
Larmen om hur attityden till ensamkommande hårdnat sedan lagen ändrades förra sommaren har varit många. I GP har vi berättat om hur socialsekreterare sagt upp sig i protest och i en debattartikel i Aftonbladet i går protesterade Rädda barnen mot hur barn godtyckligt får åldern uppskriven.
I Göteborg har frågan vållat en konflikt inom det rödgröna styret. MP och V tycker att kommunen – som de alltså själva är med och styr – går för hårt fram och kräver en mer human behandling.
Parallellt med allt detta har Migrationsverket haft svårt att sätta ned foten kring hur farligt det egentligen är i Afghanistan, där de flesta ensamkommande är medborgare.
Det kostar på att försöka förstå och anpassa sig till regler andra hittar på vart eftersom. Mullvaden i barnboken tröttnade till sist, sulade iväg bollen och lämnade planen i vredesmod.
För de ensamkommande är utvägen inte lika enkel.
