Vänsterledaren var först ut i Almedalen och förutom en inledande attack mot att nazistorganisationen Nordiska motståndsrörelsen fått tillstånd att vara här handlade hans halvtimmeslånga tal om vård.
En indikation om att Vänsterpartiet gjort samma analys som många andra – alltså att det kommer att bli en stor valfråga – men kanske ännu mer en motreaktion mot att Sverigedemokraterna så tydligt försökt göra frågan till sin.
I ett retoriskt snyggt upplägg får vi följa vården genom hela livet: han startar med dotterns födelse på Sahlgrenska och avslutar med faderns död på ett hospice på Hisingen. Och precis som i Göteborg på Första maj talade sig Jonas Sjöstedt varm för arbetstidsförkortningar som ett sätt att vårda hårt slitande personal och att säkra tillgången till medarbetare framöver.
Mycket är illa, trots V
Han markerade mot privatiseringar och vinstjakt, höjde ett varnande finger för USA och Stockholm får att illustrera hur det kan se ut när marknaden får styra. Eller för all del i Sollefteå, där BB-mottagningen lagts ned.
Vi får en beskrivning av hur personalen går på knäna, lönerna är för dåliga och allas rätt till lika vård är under press. Men hur kan det då se ut så här, när Vänsterpartiet faktiskt varit med och förhandlat fram budgeten med regeringen?
Tja. Det som är gott – de extra pengar som trots allt skjutits till beror på Vänsterpartiets inflytande. Allt annat beror på regeringen ovilja att göra Sverige mer jämställt.
Ja, så låter det faktiskt.
För Jonas Sjöstedt är det uppenbart att vården behöver mer pengar. Och att pengarna finns: "Sverige har aldrig varit rikare, Sverige har fler miljardärer än någonsin".
Men skattesystemet är, som han säger "riggat för de rika". Vänstern driver visserligen på så gott de kan för att "de där uppe" ska få betala mer – men Socialdemokraterna drar åt höger.
Tuff markering mot S
Man kan tycka att det är ett ovanligt hårt sätt att markera mot regeringen. Ett sätt som kanske inte underlättar ett fortsatt budgetsamarbete?
Men Jonas Sjöstedt vet ju förstås att han bara får vara med och förhandla om budgeten så länge regeringen inte har några andra alternativ. Stefan Löfven har ju både en och två gånger sagt att han hellre vill samarbeta med Liberalerna och Centern.
Det placerar Vänsterpartiet i en jobbig – men samtidigt tacksam – situation. Jonas Sjöstedt behöver inte vara det minsta taktisk gentemot någon annan än de egna väljarna. Han har verkligen ingenting att förlora.
