Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

ANALYS: SD:s besked tvingar andra att tänka nytt

Att SD kräver inflytande för att släppa fram Anna Kinberg Batra som statsminister är både väntat och välkommet. Nu tvingas andra partier visa att de har den kreativitet som krävs för att komma ur det låsta läget.

Kanske såg vi den 28 maj början till slutet av den extrema blockpolitik som satt ramarna för rikspolitiken de senaste åren. Och vi har väl i och för sig sett det komma: i en GP-intervju i slutet av januari i år sa SD-ledaren Jimmie Åkesson att han väntade sig att partiets skulle få inflytande efter valet.


Sedan dess har Moderaterna försökt krångla sig ur det besked om partiets förhållande till Sverigedemokraterna som Anna Kinberg Batra lämnade den 19 januari. Från början hette det ju om att det handlade om att öppna dörren, bryta kontaktförbudet och förhandla. Efter hand har det nästan låtit som att inte så mycket förändrats – mer än att Moderaterna numera har en principiell hållning att man samtalar med alla partier i riksdagen.
Kanske var det detta – tillsammans med Moderaternas försvagade position – som gjorde att partistyrelseledamoten Paula Bieler i söndagens Agenda satte ned foten och sa att Sverigedemokraterna inte kommer att släppa fram Anna Kinberg Batra som statsminister om partiet inte får inflytande.


Nu vet vi alltså att det inte blir någon Alliansregering, såvida Alliansen inte får egen majoritet i valet – vilket inget talar för just nu. Sedan tidigare vet vi att Alliansen inte kommer att göra som efter valet 2014, det vill säga lägga ned sina röster och släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Alltså måste även de rödgröna få egen majoritet för att kunna bilda regering. Inte heller det är det minsta troligt i dagsläget.
Man kan se läget som fullkomligt låst.
Men man kan lika gärna kräva att våra folkvalda ska visa lite kreativitet för att hitta en lösning.
Vill rikspolitikerna ha inspiration är det bara att se sig om i landet. Det vimlar av oheliga allianser och oväntade maktkonstellationer i kommuner och landsting runt om i landet. Titta bara på Västra Götalandsregionen, där Moderaterna leder ett styre där Miljöpartiet ingår.


För blockpolitiken, som den sett ut de senaste åren är förstås ingen självklarhet, utan snarare ett resultat av det arbete Fredrik Reinfeldt och kretsen kring honom gjorde när de skapade Alliansen. Före det var de borgerliga partierna splittrade och det hände att såväl Folkpartiet som Centern samarbetade med Socialdemokraterna.
Att det ska hända igen är Socialdemokraternas önskescenario. Partiet vill helst av allt se en utveckling där Alliansen splittras och Liberalerna och Centern inleder ett samarbete över dagens blockgräns.
Där är vi inte än. Liberalernas ledare Jan Björklund sa visserligen i SVT:s Agenda under söndagskvällen att han kan tänka sig att regera med Socialdemokraterna, men aldrig med Sverigedemokraterna – men med förbehållet att hela Alliansens ska ingår i samarbetet.
Bland sverigedemokrater har reaktionerna på Jan Björklunds besked varit i stil med att det här visar att SD är det enda oppositionspartiet. Att alla de andra är beredda att gå ihop för att hålla Sverigedemokraterna utanför.

På sätt och vis gör det situationen lite besvärlig för övriga partier. Å andra sidan är det precis så här en del väljare uppfattat det under en längre tid – utan att de etablerade partierna insett det. Medan de envist klamrat sig fast vid delvis föråldrade skiljelinjer har Sverigedemokraterna växt sig så stora att de nu kan rucka på hela spelplanen.
Och där är vi nu. SD kräver inflytande. Och den som inte vill ge partiet det får hitta på någonting annat.

Mest läst