För första gången någonsin tar Sverigedemokraterna ett markant steg tillbaka i väljaropinionen. I oktober månads väljarbarometer från GP/Sifo landar partiet på 15 procent. Det är fortfarande högre än valresultatet och en siffra som skulle göra de flesta partier överlyckliga – men det är ändå ett intressant trendbrott. En del av förklaringen är att det stormat runt partiet. Riksdagsledamoten Hanna Wigh har hoppat av och lyft på locket till vad som framstår som en grabbig kultur där sextrakasserier inte tas på allvar och där den yttersta ledningen distanserar sig från problemen.
Det finns fler anledningar
Men skandaler har varit partiets ständiga följeslagare sedan innan det kom in i riksdagen och aldrig förr har det lett till att stödet minskat. Vilket pekar på att det finns fler förklaringar. Och det gör det. Länge stod partiet ensamt för en stram flyktingpolitik, men sedan vintern 2016 driver i praktiken både Socialdemokraterna och Moderaterna en politik som syftar till att få ned antalet flyktingar. Ja, det var ju till och med så att Jimmie Åkesson nästan jublade efter det att flyktingpolitiken lades om för att bromsa det som kallades flyktingkrisen: i hans ögon gav de andra partierna Sverigedemokraterna äntligen rätt. Redan då stabiliserades SD:s opinionssiffror, och nu ser vi alltså en tydlig tillbakagång. För sedan dess har ju antalet flyktingar verkligen minskat. Vi pratar mindre om migration och mer om integration – och det missgynnar Sverigedemokraterna. Det finns ett mätbart samband mellan hög invandring och framgångar för SD. Mycket diskussioner om invandring gynnar också partiet, som i förhållandevis många väljares ögon har den bästa invandringspolitiken.
Inte längre unika
Tidigare var också SD det enda parti som ens pratade om att minska invandringen. Så är det inte längre. Nu talar till exempel Moderaterna om hur de vill skapa ett system som håller invandringen på en lägre – det partiet kallar hållbar – nivå över tid. Det handlar om att skapa en helt ny migrationspolitik som bygger på ett kvotflyktingsystem och hjälp i närområdet. Till detta kommer att Sverigedemokraterna åter befinner sig i ett ingenmansland i svensk politik. Det var tydligt att Jimmie Åkesson drömde om någonting helt annat efter den 19 januari i år, när dåvarande moderatledaren Anna Kinberg Batra öppnade dörren för honom. Under vårvintern framstod SD-ledaren som nedtonad och kompromissvillig. Intrycket var att han kände att han äntligen var insläppt i värmen och att han räknade med att partiet skulle få inflytande efter valet.
Lika utanför som någonsin
Men sedan dess har utvecklingen gått i en helt annan riktning. Att kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor formligen skällde ut Åkesson i partiledardebatten i Agenda för en vecka sedan illustrerar ganska väl SD:s status hos de andra partierna just nu. Partiet är kort sagt lika långt från makten som de någonsin varit. Den andra påtagliga förändringen i månadens GP/Sifo är att Moderaterna går framåt. Sedan augustimätningen är uppgången signifikant. Frågan är dock om det är så mycket att jubla över för den nya partiledningen. Det är inte ovanligt att en nyvald partiledare får lite extra väljarstöd. Så såg det ut även i Anna Kinberg Batras första mätning – då ökade väljarstödet från 23 till 25 procent. Dit är det en bit kvar.
Fakta: Tre tendenser
Kristdemokraterna illa ute Inget annat parti har så starka skäl att hoppas på att Alliansen åter ska bli bästa vänner som KD. Partiet ligger i dag klart under riksdagsspärren och kommer med all sannolikhet att behöva stödröster för att klara sig kvar.
S i nivå med valresultatet Socialdemokraterna landar på i princip samma nivå som vid valet 2014. Även Vänstern går ganska starkt och det rödgröna blocket är i dag 2,7 procentenheter större än Alliansen.
Miljöpartiet under spärren Till skillnad från Socialdemokraterna straffas Miljöpartiet hårt i regeringsställning. Medan S kan ta åt sig äran för att det finns pengar att satsa får MP lida för svikna löften.
