Det finns ett – rätt flitigt – återkommande ögonblick som definierar Socialdemokraternas 39:e partikongress mer än något annat. En talare i talarstolen, som säger: "jag hade gärna sett att vi gått längre, men vi har haft ett bra samtal i temagruppen. Partiledningen har lyssnat, så jag yrkar bifall." Alltså: det här är inte riktigt vad jag vill och tycker, men jag fattar läget.
Finns fler förklaringar
Självfallet är terrordådet i Stockholm en bidragande orsak till kompromissviljan. Men det är inte enda orsaken. Att läka ihop ett splittrat parti har varit Stefan Löfvens viktigaste uppgift sedan han valdes till partiordförande för fyra år sedan – kongressen är ett kvitto på att han lyckats. Att han – i vart fall internt – är den förhandlare som Allianspolitiker älskar att skämta om att han har rykte om sig att vara. Och med drygt ett år till nästa val är det förstås extra viktigt att visa enighet, att man är överens om vad man står för. Problemet är att man i den här ambitionen riskerar att slå knut på sig själv. Som en av talarna påpekade är kongressbesluten det de ska sälja in på gator och torg. Och då måste man bottna i det man kommit överens om – inte bara kunna leva med det.
Mycket frustration före kongressen
Ett talade exempel är migrationspolitiken, där det inför kongressen fanns en stor frustration över delar av den tillfälliga asyllagstiftningen. Efter ett tillägg om att partiet egentligen är för permanenta uppehållstillstånd och möjlighet till familjeåterföreningar var kritiken tystad. Det finns förstås ett värde i att kunna komma överens. Men när man pratar runt i korridorerna är det lätt att hitta socialdemokrater som tycker att det gick för långt under kongressen. Att det borde finnas plats för fler åsikter i ett stort parti och att debatten hade vunnit på att inte alla frågor avgjorts i temagruppernas slutna rum. Dessutom finns det ett annat bekymmer när skrivningarna blir så urvattnade att de kan betyda i stort sett vad som helst. Risken finns att frågan inte blev riktigt avgjord, och att den dyker upp igen när man helst velat slippa den. Som vinster i välfärden. Den frågan var egentligen löst på kongressen för fyra år sedan. Men när den kompromiss man enades om då skulle bli verklighet var det inte lika enkelt. En kongress senare är det ännu svårare att förstå vad Socialdemokraterna vill – mer än på ett högst teoretiskt plan.
Kan inte ge svar
Visst, svåra frågor kan ta sin lilla tid att lösa. Inget konstigt i det. Men så länge partiet inte kan ge ett svar på vad och hur man egentligen tänker sig – så kommer de få höra det under valrörelsen. I vissa frågor har kongressen lämnat besked. Som att man menar allvar med temat Trygghet i en ny tid, där löftet om två nya polishögskolor och 10000 nya polisanställda är det mest påtagliga tecknet. Under den tid som Sverigedemokraterna har växt från ingenting alls till ett parti med omkring 16 procent av väljarna bakom sig har Socialdemokraterna backat nästan lika mycket. Det är förstås inte oviktigt om man ska förstå varför partiet nu är så intresserade av att ta folks oro på allvar.
Fakta: Viktiga beslut
Här är några av de beslut som fattades under Socialdemokraternas kongress. Ett regelverk som sätter stopp för vinstjakt inom vård, skola och omsorg. Stopp för konfessionella inslag i skolor. Systemet med skolpeng ska ses över. EBO-lagen ska slopas på sikt. Partiet är emot tiggeriförbud. Nej till Nato. Nej till sockerskatt. En tidplan för när individuell föräldraförsäkring ska vara införd ska tas fram. Sverige kan inte ha en asyllagstiftning som skiljer sig väsentligt från övriga EU. Partiets principiella hållning är att permanenta uppehållstillstånd och möjlighet till familjeåterförening främjar mottagandet (och detta ska man arbeta för i EU).
