Två tendenser är riktigt intressanta i GP/Sifos majmätning. Den första är Sverigedemokraternas uppgång. Med 14,7 procent noterar partiet sin högsta nivå i en Sifomätning. Tiden verkar vara förbi när man mörkar sina sympatier för SD och partiets huvudfråga migration debatteras som aldrig förr. Dessutom är Jimmie Åkesson tillbaka och verkar, efter en trevande start, vara i vanlig form igen.
Läs också: GP/Sifo: Fler än någonsin stöder SD
Men den andra och över tid intressantare tendensen är Socialdemokraternas tillbakagång. Den är inte signifikant jämfört med förra månaden, men så här låga siffror har inte partiet haft sedan grundstötningen under Juholts sista veckor som partiledare i december 2011 (25,4 procent) och januari 2012 (24,6). Siffran 25,9 procent är alltså den tredje sämsta siffra S har fått under Sifomätningarnas snart 50-åriga historia.
När det gäller stöd för regeringar finns ett "hängmattemönster" i opinionen, statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson uppmärksammar detta i sin blogg. Han pekar på det dramatiska fallet för Alliansregeringen efter valvinsten 2006.
Ministrarna avgick på löpande band och i opinionsmätningar sjönk Alliansen som en sten, men hämtade upp och vann valet även 2010. En liknande utveckling syntes även under den senaste mandatperioden, men Alliansen förmådde inte få upp siffrorna tillräckligt på slutet för att sitta kvar.
Att regeringen S+MP tappar stöd är alltså inte onormalt och med tanke på att den inte haft en egen budget att styra med, kanske snarast väntat,
Men det finns några saker som borde oroa S-ledningen rejält. Partiet har svårt att nå människor i åldrarna 30-50 år, av dem som är under 50 år skulle färre än 19 procent rösta på S. Stödet blir också allt svagare bland TCO- och Saco-grupperna, samtidigt som SD är näst största parti för LO-medlemmar. Det är pensionärerna som gillar S och de är i och för sig många, men bygger knappast framtiden.
Ännu har inte regeringens politik fått något större genomslag och arbetslöshetsmålet tycks mycket avlägset. Stefan Löfven dansar på slak lina när han gång på gång upprepar "lägst arbetslöshet i Europa 2020". Om inte trenden vänder ganska snart kommer väljarnas dom att bli hård.
Internt är dock Stefan Löfvens position än så länge ohotad. En viktig skillnad mellan honom och Håkan Juholt är att Löfven är statsminister, det ger en helt annan tyngd när det blåser. En annan uppenbar skillnad är att Löfven inte har någon privat barlast som vädras i kvällstidningarna.
Det som talar mot honom handlar om politik och möjligheterna att få igenom politik. Hans regering är en av de svagaste i modern tid och gång på gång blir det bakslag i riksdagen. Det tär på förtroendet. Att dessutom sitta i regering med Miljöpartiet gör säkert inte tillvaron enklare för statsministern.
Det tredje som talar för att Stefan Löfven ändå kommer att vara S-ledare mandatperioden ut är att det inte finns någon annan självklar kandidat.
Kaoset efter Mona Sahlins avgång finns fortfarande i färskt och sårigt minne.
GP/Sifo: Tre tendenser
Jämt mellan blocken
Skillnaden mellan blocken är i dagens mätning 1,1 procentenheter, i praktiken ingen alls. Vid valet var gapet 4,2 procentenheter och har sedan gradvis krympt
Centern allt starkare
C går upp i mätning efter mätning. Från ett läge där partiet pendlade runt fyra procent, och ofta var under den magiska gränsen, framstår Annie Lööf och C som Alliansens tydligaste röst.
Moderaterna går inte upp
Partiledarbytet har ännu inte lett till några plussiffror för M som står och stampar. Å andra sidan har inte mycket politik presenterats än så länge.
GP/Sifo maj 2015 (inom parentes förändringen mot aprilsiffran)
S 25,9% (-1,5)
M 24,4% (-0,3)
SD 14,7% (+2,2)
MP 8,2% (-0,7)
V 7,5% (+0,9)
C 7,2% (+0,7)
FP 5,7% (+0,1)
KD 3,2% (-0,7)
Fi 2,3% (-0,3)
Övriga 0,9% -0,4)
