Entusiastiska Centerungdomar med ballonger vid foten av scenen. En partiledare som inför talet skakar hand med åhörarna på den första bänkraden. Inramningen för nästan tankarna till Fredrik Reinfeldt. Framåtanda, entusiasm och självtillit.
Inledningen av talet går på sätt och vis också i Fredrik Reinfeldts anda – ja, ni minns tiden då Moderaterna vände sig till breda väljargrupper. Det handlar om hur det växer fram nya klyftor, ett nytt klassamhälle, om de som inte släpps in på arbetsmarknaden. De som glöms bort och lämnas utanför – och att vi "aldrig kan acceptera att Sverige delas".
Samma recept
Även om perspektivet – att människor ska lyftas ur utanförskap – är ett annat är receptet i stort sett identiskt med det som Centern tidigare lanserat för att lösa småföretagarnas problem: det handlar om att ta bort arbetsgivaravgifter för företag som anställer folk som varit i arbetslöshet en längre period, lägre ingångslöner och en kraftigt förändrad arbetsrätt där företag med mindre än 50 anställda ska undantas helt från turordningsreglerna.
Man kan förstås fundera på hur detta hänger ihop. Precis som man kan grubbla över var Centerns och Liberalernas plötsliga intresse för utsatta grupper kommer ifrån. Var fanns det engagemanget under regeringsåren? Och om det fanns – hur framgångsrik var den politik de då förde med att lösa problemen, med tanke på hur det enligt deras egna livfulla beskrivningar ser ut i dag?
Talar som en ledare
Men Annie Lööfs tal i Almedalen denna kväll innehåller mer än handfast politik för att lösa problemen med utanförskap. Det är den andra halvan av talet vi kommer att komma ihåg.
För det är när Centerledaren talar om rasism, hatbrott och nazism som det tänder till på allvar. Det är då hon visar glöd och passion. Det är då hon verkligen talar som en ledare.
Det handlar om hatet mot muslimer. Om hur nazismen åter tågar på svenska gator och hur nazister bland annat skrämt bort RFSL från Almedalen. Och om hur den våldsbejakande islamismen breder ut sig. Och hon uppmanar oss alla – dig och mig – att stå emot och säga ifrån.
Alliansenfick två minuter
Insprängt mellan de tunga och bärande partierna av ett 37 minuter långt tal får vi också två minuter om Alliansen. Det är nästan så lite att det går att återge i sin helhet.
Vi får höra att Alliansen inte blomstrat denna vår. Att det blåst snålt. Men att Alliansens behövs. Att det är ett lagarbete. Att de nu ska samla sig och forma en gemensam politik. För att vinna valet tillsammans.
Två minuter, alltså, där hälften handlade om att de haft det tufft och att de just nu saknar en gemensam politik.
Det säger faktiskt väldigt mycket.
