För många låter detta säkert överraskande. Vi är alla medvetna om att en lång rad arter, såväl växter som djur, utrotats av människan, och att mångdubbelt fler befinner sig i farozonen och kan gå samma väg i framtiden.

Men från och till läser vi också att arter återupptäcks efter att ha betraktas som utdöda i många år.

I den nya studien, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the Royal Society, har de australiska zoologerna Diana Fisher och Simon Blomberg analyserat vår egen klass, däggdjuren, och funnit att de återuppståndna arterna är förbluffande många.

För två år sedan, 2008, återfanns exempelvis en gnagare, dvärgbarkråttan (Carpomys melanurus), i ett skogsområde i Filippinerna. Den hade då inte setts sedan 1896 och var helt avskriven från de levandes skara.

Åter från de döda

År 2000 fångades ett livs levande dvärgspökdjur (Tarsius pumilus) på Sulawesi i Indonesien och ett par år senare hittade forskare ytterligare exemplar av arten. Officiellt var arten klassad som utdöd sedan 1921.

Den märkliga kubanska snabelslidmusen (Solenodon cubanus) – en insektätare besläktad med mullvadar och igelkottar – troddes ha gått hädan runt 1890, men återfanns 1974, och har sedan dess visat sig vara relativt vanlig i vissa områden på Kuba.

Som framgår av exemplen rör det sig oftast om relativt små arter. Men även stora arter återfinns med jämna mellanrum. En sådan är den sumatranska muntjakhjorten (Muntiacus montanus) som plötsligt dök upp igen 2002 efter att inte ha siktats sedan 1930.

Ett annat klassiskt exempel är Guadalupepälssälen (Arctocephalus townsendi) vid Nordamerikas västkust. Den jagades så hårt att den fördes upp på dödslistan 1892. En liten koloni hittades dock på Guadelupe 1926 och sedan dess har arten återhämtat sig väl.

Livsmiljön avgörande

Enligt forskarnas analys har 187 däggdjursarter klassificerats som utrotade, utdöda eller försvunna sedan år 1500. Av dessa har mer än en tredjedel, 67 stycken, sedermera återfunnits. Detta är en anmärkningsvärt hög andel – långt högre än vad de flesta skulle ha gissat om de inte kontrollerat statistiken.

Frågan är då vad de återfunna arterna har gemensamt. En noggrann genomgång av visar att det oftast rör sig om arter som troddes ha försvunnit på grund av habitatförstöring, det vill säga förlust av livsmiljöer. De brukar ofta dyka upp igen eftersom livsmiljön oftast finns kvar i delar av det forna utbredningsområdet.

Det är annorlunda för arter som drabbats av för hård jakt eller av införda rovdjur eller parasiter. De återfinns mer sällan.

En annan viktig faktor är den geografiska utbredningen. Ett stort utbredningsområde ökar markant överlevnadsmöjligheterna för en art.

Intensivt sökande

Men mycket hänger också på hur intensivt man söker efter de försvunna djuren. Faktum är att en majoritet av de arter som forskare letat efter vid mer än tre tillfällen har återfunnits.

Här finns dock ett viktigt undantag. Det mest intensiva sökandet har varit efter ett fåtal karismatiska, stora arter – utan att någon av dem hittats. När sökandet har nått över en viss nivå, och arten ändå lyser med sin frånvaro, verkar det inte hjälpa om man letar ännu intensivare.

Hit hör pungvargen, kinesiska floddelfinen och koupreyen, ett stort oxdjur från Sydostasien. Dussintals forskare har sökt efter dem, men utan resultat. De är med största sannolikhet helt utdöda.

Fisher och Blomberg anser därför att de bör avskrivas för gott. Då är det bättre att satsa resurserna på arter som blivit mer eller mindre bortglömda – framför allt om de ursprungligen hade ett stort utbredningsområde. Att döma av de nya rönen är åtminstone några av dem i högsta grad vid liv.