På arbetsbordet ligger buntar med hemläxor i form av pappersdokument där skolpolitiken växer fram, i bokhyllan finns kort på sönerna och över en karmstol har Jan Björklund slängt IF Elfsborgs supporterhalsduk. Han håller fast vid hemtraktens stolthet.

För egen del blir det lite skidor på vintern och löpning, men alldeles för lite motion och han har ständigt dåligt samvete. Två barn, ministerjobbet och partiledarskapet för knappt 18 000 folkpartister ger inte så mycket tid över för egna fritidssysselsättningar, säger han ursäktande. Men Jespers träningar och matcher i Brommapojkarna vill han vara med på så ofta som möjligt. Det kan bli två, tre gånger i veckan.

– Då stänger jag av jobbet helt. Om jag är i Sverige har jag annars svårt att riktigt koppla av. Dels är man alltid påpassad och läser jag en politisk nyhet i en tidning kan jag inte låta bli att grubbla på det, riktig avkoppling kräver att jag lämnar den här miljön.

Jan Björklund bytte yrkeskarriären som militär (i ungdomsförbundet ville han lägga ned försvaret) mot politiken. Bland många förändringar i karriären ser han i dag en riktigt stor förändring.

– Innan har jag alltid haft någon att hålla i handen. Det finns alltid någon chef, en överordnad, någon att rådfråga som har ännu mer ansvar än en själv. Plötsligt har man inte det. När man är partiledare så är det en själv som alla vill hålla i handen. Det finns plötsligt ingen annan.

Tveklöst trivs Jan Björklund i sin roll som partiledare och minister. Istället för debattartiklar kan han skriva propositioner och se hur verkligheten förändras.

Samtidigt ger ”pedagogen” Björklund bakläxa åt sin regering.

– Jag tycker att vi under de två första åren var riktigt dåliga på att motivera våra beslut. Vi fattade en otrolig massa beslut men motiverade besluten för lite. Men jag tycker vi har blivit bättre.

Den politiska husmanskosten med propositioner, partigräl, debatter, politiska tjuvknep och kompromisser har självklart satt sin prägel på Jan Björklund.

Efter att ha hört runt bland partifolk växer det fram en Björklund med en rad karaktärsdrag: lättillgänglig, bra pedagog, skicklig retoriker, lyssnar och är öppen, håller inte alltid med utan vågar utmana. Orädd för fajter men när han väl bestämt sig går det inte att rucka honom, inget evighetsmalande. Strikt militärisk och pekar med hela handen. Dansar gärna och bra (här bryter Björklund in och undrar vem jag har pratat med).

Han kan ta politiska förluster, blir lite sur dagen efter men är inte långsint.

– Det kändes väldigt positivt, orättvist positivt , säger han och skrattar hjärtligt. Men några av de där sakerna skulle jag väl själv nämna om jag skulle beskriva mig.

– Jag försöker vara tydlig både som ledare och som politiker. Det är väldigt lätt att i den här rollen vara alla till lags. Och hur gör man då? Jo, man nyanserar till alla budskap och alla åsikter så att ingen stöter sig på dem. Det är ett sätt att inte få så mycket kritik.

– Men vi är olika som personer och jag gör inte riktigt så. Har jag en åsikt så försöker jag säga den och stå för den. Då blir man ju mer kontroversiell å andra sidan. De som inte håller med tycker naturligtvis att det blir störande.

Själv tycker han att det inom partiet just nu råder ganska stor enighet, vilket väldigt underlättar tillvaron som partiledare.

– Men det kommer andra tider ...

Bland partifolket finns också uppfattningen att ledaren är lite smal och ännu inte riktigt fyller kläderna som partiordförande. Det finns vita fläckar som motståndarna kommer att utnyttja. Först till nästa valrörelse har han vandrat runt i den politiska floran och breddat sig.

– Jag tror det är ett missförstånd. Bara för att jag är så extremt förknippad till skolfrågan, jag var skolminister när jag blev partiledare. Nu är skolfrågan inte vilken fråga som helst. Jag tycker kvaliteten i skolan är vår viktigaste framtidsfråga, flikar han snabbt in.

– Men jag har varit kommunalråd i tolv år i Sveriges största kommun och då har man sysslat med det mesta, allt från parkeringspolitik till välfärdsfrågor.

Han säger det inte själv, men orden hänger i luften: punkt slut.

Jan Björklund växte upp i det mycket röda industrisamhället Skene med textilfabriken Kungsfors. Pappan och en stor del av släkten arbetade där och hela attityden i samhället var att barnen också skulle stå på Kungsfors.

Det fanns ingen utbildningstradition och inte heller någon tradition att bli folkpartist.

– Det var naturligtvis ett udda inslag att gå med i folkpartiets ungdomsförbund. Utanför samhället fanns en massa ungdomar som var med i CUF. Men FPU fanns liksom inte. SSU dominerade helt.

Men varför FPU, som fjortonåring, valåret 1976?

– Det var väl mycket att jag störde mig på denna konformism att alla gick med i SSU, det allena saliggörande.

Föll valet på Folkpartiet bara för att du ville stå utanför huvudfåran?

– Ja, inte enbart ... Jag började väl själv forma en uppfattning. Jag blev inspirerad av Per Ahlmark. Han fångade mig med sitt engagemang och sitt patos mot en socialistisk utveckling av samhället. Min mamma, som flydde från nazisternas ockupation av Norge, har också betytt mycket för mina värderingar. Hon berättade ofta om hur Norge befriades av engelsmän och amerikanare och förstod aldrig den antiamerikanism som fanns i Sverige.

Ungefär samtidigt som det politiska valet föll på Folkpartiet ökade hans intresse för skolan. Elevrådets ordförande startade sin väg mot ministerposten.

– Då fanns en mycket mer vänsterorienterad syn på skolan som jag blev fångad av. Då var jag emot betyg, säger han och skrattar.

– Om du lovar att inte berätta det för någon så organiserade jag också med några andra en skolstrejk därför att rektorn ville skriva in skolk i betygen. Du ser. Man kan tänka om, lägger han snabbt till.

I dag ingår skolk i ministerns betygsystem.

Snart väntar en fotbollsmatch, för Jesper och Jan. Så, till sist. Vad får dig att skratta, det är en undring från partifolket. Du har inte rykte om dig som humorgubbe.

– Under regeringssammanträdena skickar jag och Göran Hägglund lappar till varandra över bordet, svarar han och lägger till att jag måste lova att inte skriva detta.

– Vi skrattar åt oss själva. Vad det står på lapparna får du inte veta, det är en väl bevarad statshemlighet, säger busfröet Jan Björklund.