Fyra år är en kort tid. Det är så mycket mer vi satt igång och som jag vill föra ännu några steg framåt. Och så vårda en del av de reformer som vi genomfört inom socialpolitiken. Eftervården är viktig, säger Göran Hägglund.

Det finns något pojkaktigt, busigt över KD-ledaren när man träffar honom på tu man hand. Den värmländska accenten sitter kvar, liksom den bergfasta tron på att hans hemmalag Degerfors IF har en framtid i allsvenskan.

För det var till Degerfors från finländska Vasa hans föräldrar och äldre bror flyttade.

– Det var både tryggt och spännande att växa upp i ett invandrarsamhälle. Jag hade kompisar från Österrike, Jugoslavien som det då hette, Italien, Norge, Danmark och så från Finland.

Inga integrationsproblem?

– Nej, inte som jag minns det. Men så var också våra föräldrar efterfrågade. Pappa hade jobb med en gång. Vi fick alla lära oss de svenska koderna snabbt.

Hägglund kommer från ett genuint arbetarhem. Pappa var metallarbetare. Mamma jobbade kvällsskift inom äldrevården. Familjen var aktiv i pingstkyrkan.

– Från min synvinkel – jag var ju en liten pojk – verkade det som vi alla var delaktiga med en gång. Samhället höll ihop.

Vad är skillnaden mot dagens situation?

– Invandrare i vår tid blir klienteliserade, hindrade från att arbeta. Vårt samhälles institut­ioner skall ta hand om människorna. De blir fråntagna den handlingskraft som fått dem att orka ta sig till oss. När man bara får sitta och vänta klingar initiativförmågan snabbt av, tror jag.

I nio år har han arbetat på rejält avstånd från sin hustru och sina pojkar. Det är inte riktigt den kristdemokratiska idealbilden av hur en familj bör vara och leva.

– Nej, det är alldeles sant. Karin har dragit ett enormt lass. Mycket av familjesamvaron blir lidande.

Vi har suttit på ett kafé och pratat. På väg därifrån passerar vi en musikaffär. Nej förresten, det gör vi inte. För välsorterade skivbutiker går Göran Hägglund inte gärna förbi. Där inne finns en viktig källa till det som präglar KD-ledarens fritid – musiken. Jag ber honom nämna fler källor där han hämtar kraft.

– Jag läser mycket. Springer i skogen.

Familjen?

– Sade jag inte det? Jo självklart är min familj också en källa.

Tillbaka till makten och uppoffringarna.

Är makten värd den uppoffring ni tvingas till?

– Det här är svårt. Det är inte alldeles bekvämt att leva så långt från dem, så klart. Och det stämmer inte med mina värderingar. Så är det.

Men det är värt det?

– Så här. Vart fjärde år har vi politiker möjlighet att ta ställning till om vi skall kandidera för ytterligare fyra år. Och det helt avgörande i det beslutet är om vi är överens inom familjen. Att jag har deras stöd, och att Karin och barnen är beredda att göra de uppoffringar som krävs. Annars går det inte.

Räcker det?

– Nej, det gör det inte. Motivationen måste vara den rätta. Och så skall – måste – man tycka att det är roligt.

Vad är det som gör att det är roligt? Är det att ha makt?

– Ja, för min del är det viljan att lära mer. Träffa kunniga människor som vill berätta. Jag är lite kunnigare efter varje dag. Det är stimulerande.

Behöver man vara minister för att känna att man lär sig något varje dag?

– Nej, det behöver man inte. Men jag får träffa de främsta experterna. Och det gör mig privilegierad.

Men det var en fråga till. Är det roligt att ha makt?

– Okej, det är otroligt tillfredställande att kunna genomföra vad man vill. Nej, det blev fel – att kunna genomföra det man vill. Nästan.

Det är fotbolls-VM när den här intervjun görs, och KD-ledaren är näst intill en sportnörd. Så han försöker förklara sin inställning till makten med en idrottsmetafor.

– Man får spela själv, i stället för att sitta på läktaren och tala om hur de som är på plan borde spela. Att spela själv är svårare. Men, ja, mycket roligare.

Hur vet du att du har rätt när du deltar i debatter eller lägger förslag?

– Ja du ... jag är en person som väger för- och nackdelar mot varandra. En del, vet jag, tycker att jag är ganska omständlig. Men när man sedan granskar de båda vågskålarna så kommer ett skede då man är säker.

– Det är klart att efter en sådan process så känner jag respekt för motståndarnas argument. Men sedan gäller det att kommunicera mina ställningstaganden. Och då måste jag vara tydlig – mot motståndarna och inte minst mot väljarkåren.

I början av juli började Göran Hägglund att prata om något han kallar relationslinjen. Människor måste få mer tid för varandra –familjer, släktingar, vänner.

Står relationslinjen i motsättning till arbetslinjen?

– På sätt och vis kanske. Jag är alldeles övertygad om att Alliansens arbetslinje är den rätta, och den skall vi fortsätta att följa. Men relationslinjen handlar egentligen om vilket samhälle vi politiker bidrar till att skapa – ett tryggare och mänskligare samhälle.

– Samhället är inte bara BNP, sökandet efter effektivitet och statistik på allt fler sålda bilar. Livet är mer än att konsumera mera.

– Alliansen framställs ­ibland som tillväxtens fångar – att vi bara ser till ekonomi och effektivitet. Politik kan formuleras så att den också styr åt andra håll. Vi politiker kan inte upprätta en relationslinje för väljarna, men vi kan bidra till att utrymmet finns för var och en. Det är det jag vill bidra till och det är inte minst därför Kristdemokraterna behövs.