Planen var länge att det skulle bli en vecka av uppladdning i grönskan, lugnet och skogarna kring det älskade Högfors. Men som så många gånger förr i jobbet som partiledare, näringsminister och vice statsminister blev det ännu mer av Stockholm i stället, visserligen med kryddväxter i balkonglådan, härliga promenader på Djurgården och besök på Rosendals trädgårdar.

I det rejäla arbetsrummet på näringsdepartementet är samtidigt känslan att Högfors och ännu mer uppväxten i Högbyn är högst närvarande.

Jovisst. Som tonåring kände Maud Olofsson en djup oro för ozonskikten som då började uppmärksammas i miljödebatten. Hon beskriver det själv som att hon tog med sig oron under täcket när hon skulle somna på kvällarna.

På "vedbacken" fanns samtidigt en omgivning av starka kvinnor – mamma, farmor och mormor. Farmors ord "Stå på dig, Maud. Ta plats. Våga stick ut", gav Maud Olofsson en rejäl knuff in i "kvinnofrågan".

"Att inte vika undan ens för de mäktigaste av mäktiga män i kostymer", säger hon själv är det mest dyrbara arv hon någonsin fått, bland annat av farmor.

Men feminism var inget som diskuterades på centerkvinnornas möten. Hon tog en vänstersväng.

– Den teoretiska diskussionen om feminismen, under åtminstone min uppväxt, den sköttes av vänstern. De hade tänkt mest och längst och analysen var helt riktig vad gäller kvinnors underordning i samhället, härskarteknik och att vi kvinnor får stå tillbaka och inte har samma möjligheter som männen.

– Men jag kände mig aldrig hemma där. Och deras lösningar gick ut på att låsa in mig också i offentliga sektorn. Ska inte jag få starta företag? Varför ska jag vara inlåst i hela mitt liv?

– Jag tycker det är sunt, och det tror jag att jag har bidragit till, att vi får en feminismdebatt där man skiljer på feminister. Vi har en liberal feminism och en vänsterfeminism. Vi har helt olika lösningar även om vi kan göra samma analys, säger Maud Olofsson.

Vänsterns lösningar var alltså inget att ha. Har du egentligen någonsin känt att du kunde bli annat än Centerpartist?

– Jo, det har jag väl... Vid någon period tänkte jag att jag ska i alla fall tänka själv och inte bli som mamma och pappa, att jag borde titta på något annat. Men det var inte så himla allvarligt. Jag är präglad av min uppväxt.

Hon tror dessutom att det finns en medfödd gen hos centerpartister, som ger egenskapen att vara varsam med skattebetalarnas pengar.

– Jag är bloddopad, säger hon och skrattar, Jo, lite bloddopad är jag.

Även om Maud Olofsson tidigt började jobba i Centerpartiet, så säger hon bestämt att avsikten aldrig var en yrkesidentitet som yrkespolitiker, allra minst partiledare.

– Jag såg mig själv absolut inte som partiledare. När det gick upp för mig att de ville ha mig som partiledare var jag djupt olycklig över detta, djupt olycklig.

Men varför olycklig?

– Ja, men tänk dig själv. Du lever ett liv som du är nöjd med. Jag hade bestämt att jag inte skulle vara politiker. Jag hade ett bra jobb. Samtidigt tror jag att det är något väldigt kvinnligt att förminska sin position.

Avgörandet hängde delvis på några ord från väninnan Åsa-Britt: "Men Maud, kan du inte vara lite möjlighetsinriktad".

Inte för en sekund har hon ångrat vägvalet och nu är det den resultatinriktade samhällsentreprenören Maud Olofsson som jobbar med regeringspolitiken. Nyttan kommer först.

– Ska man leda är kompromissen viktig för att kunna ta sig framåt. Du får inte sälja ut din själ men det finns många olika sätt att nå målet, säger hon och resonemanget leder till energiuppgörelsen. Nära 40 års kamp mot kärnkraften slutade med att Maud Olofsson säger att hon får och kan leva med att kärnkraften finns kvar och med möjligheten att bygga nya reaktorer. Nu är det marknadskrafterna som ska bygga ett hållbart samhälle.

– Detta symboliserar också där vi gick fel. Miljöpolitiken blev i vissa delar mer förbud än morötter. Miljöpolitiken blev bara politik, inte samarbete med näringslivet.

Splittringen och de starka känslorna inom partiet är kända.

– Ibland tycker jag att man föraktar kompromissen. I stället borde man säga att kompromissen är det finaste i en demokrati. Utifrån olika utgångspunkter kommer man överens om en lösning. Det är väl väldigt bra.

Under Maud Olofsson partiledarskap har Centerpartiet gett sig på konststycket att försöka byta väljare. Jakten gäller nya väljare i storstäderna. Men kritiska röster inom partiet talar om att Stureplanscentern inte är så företagsamma, utan mest pratsamma. Ska man ha framgång på nya marknader, måste man ha en stark hemmamarknad, säger centerpartister på landsbygden.

Maud Olofsson tycker inte att man tappat bort landsbygdens centerpartister och jakten på storstadsväljaren.

– Det handlar mest om att vi har varit dåliga på att sälja det vi har gjort, säger hon och hänvisar snabbt till regeringens politik för landsbygden.

Samtidigt finns en klar oro för partiets position i väljaropinionen. Hon ser en risk att partiets roll i alliansen inte syns.

– Vi har ju varit väldigt allianstrogna, mer än de andra. Partiprofileringen har fått stå tillbaka men jag hoppas att alliansvänner uppskattar ett parti som gör det.

I boken Ett land av friherrinnor lanserade nyligen Maud Olofsson sin dröm för de kommande tio åren. I "maudismen" finns visionen att Sverige om tio år ska ha en jämställd fördelning mellan kvinnor och män av löner och förmögenheter. Plötsligt är vi tillbaka till tankarna kring kvinnofrågan i Högbyn, för 40 år sedan.

– Det är det svåraste, tuffaste målet. Det säger ju också en hel del om det vi upphaussar och säger att vi är ett jämställt samhälle. Vi är ju inte det. Jag kan känna mig ledsen över att vi 2010 ska behöva diskutera ekonomisk jämlikhet mellan kvinnor och män. Det är ett fattigdomsbevis.

Maud Olofsson säger att hennes vision är realistisk. Hon vet vad som är möjligt att uträtta, efter nio år som partiledare och fyra år som näringsminister.

Är det något som inte är möjligt att göra på tio år? Plötsligt blir det tyst, för första gången och i flera sekunder.

– Ja, vad skulle det vara...?

Hon får en hint om att hon inte är riktigt funtad så. Hon skrattar och hittar svaret.

- Jag är inte så omöjlighetsinriktad. Om man går omkring och tänker att "det där går inte", då begränsar man sig själv.