Socialstyrelsen håller på att revidera och förtydliga de allmänna råden om livsuppehållande åtgärder i vården. Det ska vara klart i år. De gamla råden kom 1992.

- Vi vill försöka komma ifrån begreppet dödshjälp. Det är inget som förekommer inom hälso- och sjukvården. Det är inte relevant och kan föra tanken fel. De allmänna råden handlar om livsuppehållande åtgärder inom vården, säger Maria Jacobsson, jurist på enheten för regler och tillstånd vid Socialstyrelsen.

Läkare står ofta inför svåra avgöranden, om liv och död. Många saker måste beaktas. Det pågående arbetet syftar till att ge dem en bättre beskrivning av hur reglerna ska tillämpas, på vilka resonemang de bygger och hur en patients hälsa och inställning måste dokumenteras.

- Det ska vara tydligt vad de har hållit på med, säger Maria Jacobsson.

Stor osäkerhet

Det finns i dag en stor osäkerhet om vad som är tillåtet eller inte. Var gränsen går mellan ett passivt och aktivt handlande från en läkares sida. Det visar fallet med en intensivvårdsläkare som står åtalad för att ha gett ett barn en för hög dos av ett sömnmedel på Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

Efteråt skrev 45 intensivvårdsläkare gemensamt att de tog avstånd från läkarassisterad dödshjälp. Men de ansåg inte att det är dödshjälp att bryta en livsuppehållande behandling av ohjälpligt sjuka patienter och ge lugnande och smärtstillande medel i livet slutskede

Vädjar om att få dö

Nu har dessutom en 31-årig obotligt sjuk kvinna i ett brev till Socialstyrelsen vädjat om att få dö. Det understryker ytterligare det motsägelsefulla i de nuvarande råden:

Å ena sidan får en läkare inte ge behandling mot en patients vilja. Å andra sidan är en åtgärd, som syftar till att orsaka en patients död, inte tillåten.

- Vissa patienter kan ju vara beroende av olika livsuppehållande åtgärder. Där har patienten ett självbestämmande. Teoretiskt är reglerna enkla. Men sedan ska de ju tillämpas i en komplicerad verklighet, på ett unikt sätt i varje enskilt fall, säger Maria Jacobsson.

Varje patient ska få vård och omsorg efter all vetenskap och beprövad erfarenhet som hälsovården besitter - och med respekt för sin egen vilja, heter det.

Var går gränsen?

Men var går gränsen mellan meningslös behandling och att få medicinsk hjälp att avsluta livet? Frågan ställs i en debattartikel i Svenska Dagbladet av Gösta Gharton, professor emeritus i medicin vd Karolinska institutet. Maria Jacobsson svarar:

- Socialstyrelsens uppgift är ju att så tydligt som möjligt försöka beskriva reglerna och hur de tillämpas. Det blir ofta på ett generellt plan, men det kan ge en bra ledning. Det betyder ju inte att det alltid finns ett facit. Men så gott som det är möjligt måste vi hitta en bra ledning i de här svåra frågorna, framför allt för patienternas skull.

I ett yttrande i november 2008 väckte Statens medicinsk-etiska råd frågan om den patientansvarige läkaren, i speciella fall, på patientens begäran bör ha rätt ”att skriva ut läkemedel i sådan dos att patienten ges möjlighet att själv avsluta sitt liv." Rådets ordförande Daniel Tarschys skrev:

”Vi behöver en öppen och nyanserad debatt om människors möjligheter att själv bestämma över sin död.”

"Självmord är något annat"

Maria Jacobsson tycker inte det är relevant för det arbete som nu pågår.

- Det är egentligen en annan fråga än livsuppehållande behandling. Självmord är ju något annat, och då hamnar man i en straffrättslig diskussion. Där kan finnas andra svåra gränsfallsproblem om man talar om läkarassisterade självmord.

Den 31-åriga kvinnan som vädjar om att få dö kommer förmodligen att få ett svar under april, enligt Maria Jacobsson.

- Socialstyrelsen kan inte fatta något beslut. Det är vården som måste fatta de avgörandena tillsammans med henne. Vi kan bara ge ett svar om rättsläget.