Skolinspektionen har granskat hur 50 grundskolor arbetar förebyggande mot kränkande behandling. Så gott som alla besöktes därför att de tidigare fått kritik, medan två av skolorna tjänar som goda exempel. Bilden som tecknas är inte nattsvart – många elever trivs. Men på alla skolor händer det, mer eller mindre ofta, att elever utsätts för hånfulla kommentarer eller utfrysning av andra elever – eller vuxna. Och de flesta skolor har inte kapacitet att få bukt med problemen. Det förekommer till och med att de vuxna låtsas att de inte hör eller förringar problemen.

– Lärarna säger att de inte orkar. Det händer så mycket att de måste sålla, berättar undervisningsrådet Anna Wide.

Hålls utanför

Problemen tycks bottna i att vuxna ofta saknas bland eleverna på skolgården och i korridorerna. Det är också vanligt att skolan aldrig enats om ett gemensamt förhållningssätt. Tvärtom hålls eleverna utanför det förebyggande arbetet, trots att de har bäst koll på vad som händer på skolan.

Bristerna märks på alla slags skolor, oavsett elevunderlag och ekonomiska resurser.

– I första hand hänger det på det gemensamma förhållningssättet och rektorns ledarskap, säger Anna Wide.

Ytterst vilar ansvaret för en trygg skolmiljö på huvudmännen – kommunerna och friskolestyrelser. Men de tar inte sitt ansvar, enligt Barn- och elevombudet (BEO) Lars Arrhenius:

– Lagstiftningen är tydlig, men tyvärr följer man inte den, säger han.

Skolinspektionen ger inte svar på frågan om hur stor andel av landets skolor som brister i sitt arbete mot kränkningar. Men den är stor:

– Min bild är tyvärr att det ser rätt illa ut. Det grundar jag på de anmälningar jag får in, säger Arrhenius.

”Oacceptabelt” och ”förfärande” lyder kommentarerna från fackliga organisationer och politiker. Och arbetsgivarorganisationen SKL kräver en uppryckning.

– Det här är en tydlig signal till våra medlemmar att här behövs större aktivitet och skärpning, säger Per-Arne Andersson, avdelningschef vid SKL.

”Man gjorde ingenting”

Sara Damber är känd för sina insatser mot mobbning i skolan. Engagemanget i organisationen Friends, som hon startade 1997, bottnar i ett självupplevt utanförskap som elev.

– Då gjorde man ingenting. Men det här hände för 18 år sedan och min skola hade ingen kunskap eller förståelse för problematiken.

Hon tycker därför att Skolinspektionens rapport är nedslående – även om situationen har blivit bättre sedan hon startade Friends.

– Då var det många som stängde dörren och sade ”vi behöver ingen hjälp, vi har inga problem”. Det skulle ingen säga i dag, säger Sara Damber.