Tsunamin krävde 543 svenskars liv. Paulina var en av dem. Hon identifierades efter fyra månader. GP har följt Michael Sandén, Marie Ernsth-Ohlsson och barnen Emelie och Micaela från de första dagarna i Thailand. Hur mår de nu, på dagen två år senare?

Michael, 43, har gått upp några kilon, kastat kryckorna och är på kvartstid tillbaka som lärare vid restaurangskolan i Laholm.

- Jag mår ofta sämre än jag ser ut, säger han. Jag vet inte om jag håller uppe modet för att göra det lättare för omgivningen.

Att göra saker utanför hemmet är som att ta paus, säger han.
- Men ibland känns det plötsligt som att jag är på fel plats. Det tar mycket energi. Att möta eleverna är inte så jobbigt, men jag tappar lätt koncentrationen och har mindre tålamod, jag orkar inte fullt ut. Det händer att jag känner en orkeslös likgiltighet. Jag har inte samma energi som förr.

Michael kämpade länge i vågorna. Han fick tinnitus (öronbrus). Stressar han går ljudet samman, han hör sämre. Och mellanfotsleden är inte läkt, han haltar ännu. Det gör ont och blir värre när det är kallt.
- Tar smärtan över tappar jag gnistan.

Så länge "det fortsätter gunga" går han emellanåt till en psykolog.
- I perioder är jag inne i vågen igen. Jag kan vara glad och skratta, men det är inte riktigt fullt ut, det fattas delar. Sorgen har avtagit men saknaden ökat.

Helst skulle han vilja glömma julen och resa bort.
- Men Micaela har sett fram mot julen. Det räddar oss också, att vi engagerar oss i henne. Jag vill så gärna vara i nuet och verkligheten och finna glädje i vad resten familjen betyder. Men det känns som att livet är stympat.

Marie, 47, läser och skriver, fixar och ordnar hemma och tycker på nytt om att, säger hon, "piffa till sig lite".
- Det är ett spel. Jag mår inte riktigt bra, men jag är bra på att visa en annan sida. Jag tvingar mig till det. Det är min bästa räddning att ha saker att styra med. Allt är inte skräp, det är det inte. Men jag önskar att jag kunde känna mer glädje.

Hon skadades i ryggraden och går på arbetsträning.
- Jag ska gå upp från åtta till tio timmar per vecka. Men jag har ont i stort sett hela tiden. Om jag tar mina tabletter och det inte hjälper, måste jag lägga mig ner. På jobbet kan jag inte stå eller gå för länge, jag måste sätta mig. Men jag tycker om att gå dit.

Marie har blivit mer nyfiken på religion.
- Jag bad faktiskt i vågen. När jag var i rummet som var vattenfyllt upp till taket och jag inte kom ut, fäktade jag med armarna och skrek inombords: "Snälla rara Gud, hjälp mig". Så brast taket. I kyrkan säger de att det var Gud, men jag vet inte riktigt...

Inom synhåll från Mariakyrkan i Båstad vårdar hon Paulinas grav.
- På något vis känns det värre den här julen, säger hon. Nu har jag varit ledsen i två år. Det är en lång tid att vara ledsen. Det är svårt att förklara. Jag har svårt att prata om det utan att gråta. Och är det någon jag inte känner är det jobbigt.

Emelie, 19, har egen blogg till Paulinas minne. Förra årsdagen hade den 30 000 unika besök. "Jag tror aldrig jag kan förstå hur nära det var. Hur det var, att vara mellan liv och död", skrev Emelie nyligen.

Hon jobbar extra på Ica för att kunna åka tillbaka till Khao Lak i vinter.
- Det känns som en del av mig är kvar i Thailand. Ju längre jag är borta, desto sämre mår jag.

Hon har fått flashbacks, korta minnesbilder, från katastrofen.
- Jag har ett svart hål i huvudet på fem minuter. Jag minns inte. Kanske är det minnen som börjar komma tillbaka.

Emelie vill helst inte gå till graven.
- Paulina finns inte där. Det är en sten med hennes namn på. Garden Beach Hotel i Khao Lak är hennes grav. Hon dog där. För mig är hon kvar där, även om hon är här också ...

Micaela, 7, leker, läser och roar. Hon trivs i skolan, är flitig och duktig. Marie säger:
- Är hon glad, blir vi glada, är hon ledsen, blir vi likadana.

- Barn har väl lättare att glömma, säger Michael. För inte länge sedan frågade Micaela om vi inte kunde se en film med Paulina, "Jag har glömt hur hennes röst lät", sa hon. Hon känner sig ensam ibland och saknar Paulina.