Paulina Sandén var 9 år när hon försvann i flodvågen i Khao Lak. GP mötte Michael Sandén, Marie Ernsth-Ohlsson, Emelie, 17, och Micaela, 5, några dagar senare på sjukhus i Phuket. Det var en skingrad familj som hoppades på ett under som inte kom. Den 2 januari flögs de hem till Sverige med ambulansflyg.
Efter en tid av fortsatt ovisshet bestämde sig Michael och Marie för att åka tillbaka till Thailand trots att båda var fysiskt svårt skadade. Åter på Nang Thong-stranden i Khao Lak lade de ner en blomsterkrans i vattnet med en hälsning till Paulina. Det var en vacker morgon i början av april med sol på en disig himmel i närheten av platsen där de hade ätit frukost på annandagen när vågen kom med kaos och katastrof.
Beskedet kom 21 april
De återupplevde skräckupplevelsen när de gick omkring på stranden och i ruinerna av sin bungalow, men de åkte hem utan besked om Paulina.
Besked kom däremot den 21 april när de var tillbaka i Båstad.
Två poliser från Helsingborg, en kvinna och en man som de tidigare varit i kontakt med, berättade att Paulina var identifierad, nästan fyra månader efter flodvågen.
Den 3 maj kom familjen Sandén till Ärna flygplats utanför Uppsala för att ta emot kistan. De var inte ensamma. 17 kistor hade kommit och fullt med anhöriga i fyra bussar.
De samlades i en matsal, vid ett bord där det stod "Paulina Sandén". Michael berättade senare att de bröt ihop och att allt kändes fruktansvärt overkligt och konstigt.
Bårbilarna stod i en cirkel, och en man i långrock och hatt öppnade och drog ut kistan med Paulina. Lilla Micaela reagerade starkt och grät för första gången hejdlöst. hon kröp in i bilen och ville inte lämna "Pilla".
Prästen fick hjälpa till för att förmå lillasystern att lämna bilen. Michael och Marie lämnade Ärna i förvissningen att ge Paulina en så fin begravning som de någonsin kunde. Och det gjorde de med hjälp av släkt, vänner och frivilliga.
Kyrkan i Båstad fylldes
Närmare 400 barn och vuxna, kompisar och anhöriga, elever och föräldrar, fyllde Mariakyrkan i Båstad.
- Vi är många som delar familjens sorg, sade prästen Magnus Lennartsson vid Paulinas vita kista. Hon log från ett stort färgfoto som hade placerats i en ram ut mot församlingen.
- Leendet blir större och större för varje gång vi tittar på det, sade Magnus Lennartsson.
I begravningsannonsen hade hennes mamma, pappa, barn och närmaste släkt sammanfattat sina känslor.
Där stod bland annat att de aldrig kan förstå att jorden gav sig tillkänna och att vågorna kom och spolade bort Paulinas spår i sanden.
Överraskande för många var att Carola kom till kyrkan och sjöng. Genom en väninna och slumpen hade hon kommit i kontakt med familjen Sandén, gripits av deras öde och velat hjälpa dem i deras sorg så gott hon förmådde. Därför ställde hon upp privat för dem och fyllde kyrkorummet med sång som gjorde mycket starka känslomässiga intryck på de närvarande i bänkraderna.
Hade Carola som favorit
Paulina hade haft Carola som favorit och bäst tyckte hon om Främling: Hon gillade strofen: "Som Monalisa har ett leende, så gömmer också du en hemlighet".Och när kistan doldes av alla de blommor som människor köat i kyrkogången för att lägga dit och massor av levande ljus tänts, sjöng Carola Främling tillsammans med alla barnen. Efteråt slog prästen ut med armarna och inbjöd till en applåd:
- Ni sjunger så det hörs i himlen, sade han.
Nere vid Skansenbadet hade två vita tält rests. I det ena visades bilder på Paulina och i en kondoleansbok kunde de som ville skriva en sista hälsning.
Barnen samlades nere på bryggan och släppte upp röda heliumfyllda ballonger mot den grå himlen. Det var deras hälsning.