Det är första gången 18-åriga Emelie är i Thailand efter att hon sköljdes bort av tsunamin för ett år sedan. Hela familjen Ohlsson-Sandén var på stranden utanför sin bungalow när tsunamin kom in över Khao Lak. Av hotellanläggningen där de bodde återstår ingenting. Familjen miste sin mellantjej, Paulina var nio år när hon dog.
Det var ett år sedan GP träffade familjen Sandén för första gången. Då låg de på sjukhus, skadade efter tsunamin, och mellandottern Paulina saknades. Under året som gått har GP regelbundet träffat familjen.
I går var vi på stranden i Khao Lak.
- Många säger att nu när det har gått ett år kan vi äntligen börja på en ny kula. Men så tycker jag absolut inte att man kan säga. Det får gå som det går, vi måste lära oss leva i vardagen, säger mamma Marie.
Vattnet skrämmer ännu
Hon står på stranden och har precis sjösatt sin Krathong till minne av Paulina. Pappa Micke är fortfarande ute i vattnet. Han vadar med kläder och allt för att båten ska komma riktigt långt ut och inte flyta iland på en gång.
När familjens yngsta Micaela hör och ser vågorna slå mot strandkanten, skriker hon till och springer upp. Hon blir rädd. Vågor är ingenting hon känner sig trygg med längre. Tsunamin har satt sina spår, även om Micaela nästan inte pratar om vågen någonting.
- Jag tror att hon undviker att prata om vågen och "Pilla" för att hon vet att mamma och pappa blir ledsna då. Hon ser det på dem och det vill hon inte, alltså låter hon bli att nämna de sakerna, säger Emelie.
Emelie gick ut i vattnet med sin båt, men bara där det var grunt, när hon hörde vågorna gick också hon längre upp på stranden. Hon är rädd för ljudet. Rädd för vattnet när det slår mot stranden.
- Det kändes strömt när vågorna var stora. Det var jätteobehagligt, jag gillar inte att gå längst strandkanten längre, säger Emelie.
Hon sitter med pojkvännen Fredrik på en av stolarna utanför hotellet där minnesceremonin nyss hållits. Emelie säger att hon har längtat till Thailand hela året. Hon har gruvat och sett fram emot års-
dagen, men när hon landade på flygplats-en kände hon sig nästan lycklig. Under året som har gått har hon regelbundet skrivit av sig sina tankar på en blogg på Internet. För två veckor sedan chattade hon med GP:s läsare.
- Jag kommer att fortsätta blogga. Sedan det stod om bloggen i tidningen har jag haft flera tusen besökare på en dag. En kvinna skrev att hon önskade att hennes dotter skulle bli som jag. Då blir man stolt, säger Emelie.
Tog stort ansvar
Emelie är 18 år och den
äldsta av tre systrar. Nu finns inte Paulina mer och Emelie har under året tagit stort ansvar. För Micaela, men också för Micke och Marie. Det är hon medveten om.
- Mitt i all sorg så fick jag på något sätt stå för hoppet. För det positiva. Jag var den som peppade och tröstade. Jag tror att det är ganska vanligt att det blir så, och jag är inte det minsta arg på dem. Jag tycker inte ens att det är konstigt, men det är klart att det kan vara lite jobbigt ibland, säger hon.
När mamma Marie säger vad hon förväntar sig av året som kommer, har hon inget bra svar. Vem vet? Familjen Sandén tar fortfarande dagen som den kommer. Saknaden efter Paulina är lika stor nu som för ett år sedan och varken Micke eller Marie tror att den går över. Men de kanske lär sig leva med den.
- Vi vet ju inte vad som händer. Vi är sjukskrivna till mars, sedan får vi se. Jag ska i alla fall skriva en bok om det som har hänt, berättar Marie.
Micke kommer upp på stranden.
- Jag brydde mig inte om vattnet, säger Micke efter att ha sjösatt krathongen.
Kläderna är dyblöta, men med tanke på värmen är det ingen risk att frysa. Micke skadade sitt ben i tsunamin och haltar fortfarande lite.
- Det är faktiskt bättre när det är varmt ute, säger han.
Kommer att återvända
Micke är nöjd med minnesceremonin. Säger att den var jättefin. Precis som de ville ha den. Han står på stranden i Khao Lak och säger att familjen håller alla dörrar öppna. Ingen vet vad som händer nästa år.
- Men jag tror att vi måste börja försöka finna lyckan i familjen igen. Hela det här året har man på något sätt haft ett filter över sig och egentligen fattar man väl fortfarande inte vad som har hänt, säger han.
- Jag ska i alla fall bli en bättre mamma, säger Marie och ler.
- Den sista tiden har jag inte brytt mig om Micaela och Emelie som jag borde. Det har varit så mycket med mig själv hela tiden så jag har inte räckt till till de andra. Bara alla dessa tankar gör att man blir helt slut, säger hon.
Trots att Emelie inte gillar havet längre kommer hon att återvända till Thailand. Det är hon säker på. Hon älskar semestrar. Att komma bort, tänka på andra saker än vardagen.
- Du vet, det här landet är underbart. Bara att komma från vardagen lite, allt skolsnack. "Hur är det?" "Gud, vad kallt det är" "På fredag har vi prov". Jag är så less på det att jag kan spy. Då är det skönt att få lite värme och semester.