Det dröjde fyra månader innan Michael Sandén, Marie Ernsth-Ohlsson och barnen Emelie och Micaela fick besked. Den 23 april kom två poliser och berättade att Paulina hade identifierats. Den 20 maj begravdes hon i Mariakyrkan i Båstad inför flera hundra barn och vuxna.
- Efter begravningen gick energin ur oss, vi orkade i stort sett ingenting. Det var väldigt jobbigt, säger Michael.
På måndagen efter begravningen såg de dottern en sista gång. Det var på ett sjukhem i samma gavelbyggnad som Micaelas förskola ligger.
- Det var innan hon åkte iväg på kremeringen, säger Marie. Jag ville se hela henne, men begravningsentrepenören avrådde, han sa att hon inte var i skick att titta på.
De valde dock att se hennes hand, den stack fram ur hennes rosa favoritpyjamas med röda hjärtan och Snobben.
- Vi såg direkt att det var Paulina, säger Michael.
Marie kände igen henne på tummen:
- Hon hade långa naglar. Jag såg det direkt. Man kan inte föreställa sig hur hemskt det var, man kan inte fatta det. Ändå kände jag en lättnad när jag gick därifrån. Vi sa det båda två. Jag ångrar ingenting och har inte haft några mardrömmar. Paulina framträder bara i fina drömmar.
Även minsta dottern Micaela, som är sex år, har sett bilden av handen och tycks ha reagerat bra. Marie:
- Ni sa att man inte fick se henne, ni har lurat mig, sa hon och tittade länge på handen. Sedan sa hon: Jaha, det är 'Pilla. Sedan har hon inte sagt ett ljud om det.

Den 14 juli gravsattes urnan på Nya kyrkogården i Båstad. På en blåtonad sten i form av ett hjärta står "Ljuvliga fina..." följt av Paulinas namn. En våg pryder stenen.
- Vi ser till att det alltid brinner ett levande ljus, säger Michael i den isande kvällsluften när familjen samlas vid graven.
- Här är aldrig släckt, understyker Marie. Vi går hit varannan dag. Vad vi tänker på? Vi pratar lite med henne och rensar lite. Nu sätter vi inte blommor för det är för kallt. Men tidigare satte jag blommor varje lördag.
Allt som hänt vid och efter tsunamin har fått dem att tänka på meningen med livet. Marie hoppas att det finns något efter döden, att Paulina hör deras ord. Michael säger:
- Det känns inte som att man kan tänka på annat sätt. Det måste vara något mer efteråt. Annars känns det totalt meningslöst. Alla de existentiella frågorna ligger och puttrar, man vänder och vrider på dem. Man frågar sig hur många gånger som helst hur allt hänger ihop. Vi hänger upp det på att vi kan prata med Paulina, sedan får det vara hur osant som helst.
Ett tag var Marie rädd för att bli galen av allt tänkande.
- Det var innan vi fick tillbaka Paulina. Då tänkte jag Varför gjorde vi inte det istället? Varför bjöd jag inte dig på glass uppe på vägen så kanske du hade klarat dig? Jag undrade om jag var normal.
Micaela går på samma Montessoriskola som Paulina gjorde, i Grevie sju kilometer utanför Båstad. Hon leker, ritar och läser och är full av energi. Hon tar också pianolektioner och lärde sig senast grunderna till en Pippilåt.
Hon hade sömnstörningar i somras, men det har lugnat ner sig, enligt Michael som tror att yngsta dottern har förstått vad som hänt.
- Det gör hon nog. Berättar hon något säger hon när Pilla levde. Sedan vet man inte. Det sägs ju att det mer är regel än undantag att minnena kommer tillbaka. Om det tar tre eller fem år eller ännu längre tid vet ingen. Därför sparar vi Pillas kläder, bilder, dvd-filmer, tidningsurklipp och andra saker. En vacker dag kommer det säkert att explodera tusentals frågor i hennes huvud.

I skolan finns en bild på Paulina i hennes gamla klassrum.
- En dag plockade Micaela med sig kortet in i sitt eget klassrum och sa: Jag tänkte att Pillaskulle vara med här inne. Javisst, sa fröken. Senare sa Micaela: Nu får du gå in till dig, så tog hon kortet och satte tillbaka det, säger Marie.
Micaela har slagit in en julklapp till Paulina. Den står på en teve i hallen. Hon har klippt, målat och tejpat ihop paketet. I svart tusch står det "Till Paulina", omgivet av hjärtan.
- Ingen får öppna det, säger Micaela vid köksbordet.
Innehållet är hemligt, men hon avslöjar viskande att det är en ängel.
Michael konstaterar att Paulina inte hade klarat av att hantera om Micaela försvunnit.
- Hon var en känslig flicka.
Båda Michael och Marie är sjukskrivna åtminstone fram till i mars.
- Mitt knä har blivit bättre, säger Michael. Men i foten är cirkulationen dålig, den känns avdomnad och jag har inte hundraprocentig känsel i mina rörelser. Ibland får jag väldigt ont och haltar.
Under hösten har han haft träning och sjukgymnastik två gånger i veckan.
- Som jag känner det i dag blir jag kanske inte mycket bättre än så här. Jag vet inte.
Han har bara lagt på sig två av de drygt sju kilo han tappade i vikt.
Michael är tveksam till om han kan gå tillbaka till jobbet som yrkeslärare på en restaurangskola.
Han tar inga mediciner längre men går i stort sett varje vecka till psykolog.
- Jag ventilerar tankar som kommer upp. Ibland har jag inte särskilt mycket att bidra med, men efter hand kommer bitar fram. Det har varit bra.
Viktigaste stödet kommer dock från samtalsgruppen med andra anhöriga.
- Det är två olika vårdande delar. Allmänt kan jag säga att kontakten med andra anhöriga är värt mycket mer. Jag behöver professionell hjälp för att få mina tankar bekräftade. Men sedan kan jag känna avståndet. En psykolog kan aldrig någonsin förstå lika bra som våra kamrater.
Marie har tre förskjutna kotor i ryggen och ständig värk.
- Jag tar värktabletter tre gånger om dagen. Jag vill inte ta de här medicinerna, det är inte bra för levern. Men jag kan inte klara mig utan tabletterna, det går inte. Jag har provat.
Läkaren tror inte att hon kan gå tillbaka till sitt gamla jobb inom vården.
- Det är lyft av patienter, toalettbesök och mycket sådant. Jag önskar bara att jag ska bli smärtfri så jag i varje fall kan tänka på vad jag vill göra. Det kan jag inte när jag har ont. Det känns jättekonstigt. Jag kan inte planera, säger Marie.
- Det är svårt att tänka på jobb så länge du inte är redo för det. Det hänger ihop. Du orkar inte, säger Michael.
I februari ska Marie träffa en konsult för att se om hon så småningom kan göra något annat. Hon får också psykologhjälp.
- Jag går varje vecka. Det har nog betytt mer för mig än för Micke. Ett par gånger var jag rätt nergången. Då hjälpte psykologen mig rätt mycket, han är jättebra.

Det har varit en tung höst, tycker Michael som fördriver mycket tid framför datorn. Han är engagerad i Vi som finns, ett forum där drabbade av tsunamin kan diskutera, hjälpa varandra och knyta kontakter.
Många anhörigas kritik av myndigheterna, särskilt utrikesministern, är ett led i läkningsprocessen, menar han.
- Det har varit en mörk skugga som hängt över oss. Jag tror att man måste få göra sig av med all denna frustration annars är risken att bitterheten består.
Marie har inga krav på att Laila Freivalds ska avgå.
- Nej, inte jag. Jag blir bara trött av det. Göran Persson har ju fått veta vad vi tycker och tänker och de kan räcka.
Marie tittar sig omkring i rummet, eftermiddagsljuset faller in i villakvarteret. Överallt påminns hon om Paulina. I saker, i bilder, i minnen.
- Det har snart gått ett helt år sedan vi träffade henne. Det är en så otrolig stor saknad och för mig blir den faktiskt värre och värre.
Ju längre tiden går, desto mer går det upp för en att det som hänt är sant, säger Michael.
- Verkligheten är jobbig. Nu börjar vi fatta vilken gigantisk, overklig händelse vi varit med om. Det har tagit tid att sjunka in. Vi bär med oss mycket. Det är därför vi känner oss trötta ibland av alla tankar och känslor. De går inte att manövrera bort.

Att få perspektiv blir ännu svårare av att de är fysiskt skadade och bundna till hemmet.
- I en annan miljö kanske du kan få lov att ta paus från sorgen och koncentrera dig på ditt arbete. Men jag vet inte hur det hade fungerat för mig. De gånger jag kommit utanför huset och gjort något annat och kanske känt mig glad är det precis som om jag får dåligt samvete, säger Michael.
- Jag känner skit för det mesta på något vis. Jag vet inte..., säger Marie i ett ögonblick av tungsinne. Michael förklarar:
- Jag tror det är viktigt att vi får utrymme att ta paus ibland. Det har vi väl inte haft så stora möjligheter till.
Om Vi som finns upptar mycket av hans tid är skrivandet terapi för Marie.
- Jag skriver brev och har många brevvänner. Det är min grej. I stället för att kanske gå och spela tennis sätter jag mig och skriver. Det är roligt. Ja, jag tror det har varit en stor hjälp. Jag skriver både för mig själv och för att få dela med mig.
Hon har författat en hyllning till Paulina.
- Ja, texten är klar och sången ska spelas in i en studio av Per-Erik Hallin. Jag tycker den är jättefin.
Trots allt känner hon sig lite bättre till mods, har fått en viss distans och skrattar gärna även om tårarna tränger fram när minnena blir för starka.
- Ja, jag tror faktiskt det, säger hon. Från början gick jag upp klockan sju på morgonen, men klädde mig inte förrän till middagen. Jag orkade inte. Men det gör jag nu. Det är en sak som har blivit bättre. Sedan bryr jag mig mer om hemmet. I början struntade jag fullständigt i det. Det måste ju betyda att man på något sätt vill gå vidare, tror jag.

18-åriga Emelie säger, framför datorn i sitt rum på andra våningen där hon varje dag är inne på sin blogg En storasysters kamp efter flodvågskatastrofen:
- Jag tycker nog att mamma och pappa mår lite bättre även om jag inte vet hur de mår egentligen. Men jag känner att de är lite gladare.
Bloggen startade hon den 16 juni.
- Jag har skrivit dagbok sedan jag var liten, säger hon. Men jag tappade en och en halv dagbok i Thailand, i vågen. Jag var väldigt frustrerad. Mina dagböcker betyder väldigt mycket för mig. Jag har sju stycken i lådan. Men jag kände att det var säkrare att skriva på internet. Internet finns kvar även om datorn kraschar.
Först skrev hon bara om jobbet, om sommaren och kompisarna.
- Jag skrev inget om upplevelsen, det var bara vardagsprat. Sedan kom det ändå in lite på begravning och så där. Då blev folk nyfikna och ville veta mer och frågade. Det slutade med att jag döpte om bloggen och la in min berättelse och lite bilder. Jag får jättemycket respons. Jag har tusen läsare varje dag.
- Jag skriver mycket vardagsskit också, fortsätter Emelie. Jag pratar inte så mycket så jag får ut väldigt mycket av att skriva. Jag får också många fina kommentarer. En mamma skrev att jag önskar att min dotter blir som du när hon växer upp, att det är starkt och många säger att de gråter när de läser.
Bara för att det gått ett år sedan katastrofen är det ingen slutpunkt, något de kan lägga bakom sig.
- Vi tänker lika mycket på det, det vill jag att folk ska veta.
Hon känner sig ganska stabil, och vill inte bli ihågkommen som en tsunami-Emelie, säger hon. Men hon mår inte så bra. Hon har blivit rädd. För att ramla ner för stup, för att krocka. När hon åkte tåg till Göteborg nyligen såg hon havet och mådde dåligt.
- Jag tycker inte om havet. När havet är helt stilla kan jag tycka det är okej. Men när det är minsta lilla våg, när vågorna slår mot land, då blir jag illamående. Jag klarar inte av det.
Hon spräckte trumhinnan och skadade benet i vågorna.
- Läkaren har sagt att det finns ärrvävnad under såret, under vänstra knät. Det är inte omöjligt att det svullnar. Jag har ont ibland när jag överanstränger benet, men det är inget. Jag går till en psykolog varannan vecka ungefär. Det funkar bra. Han är jättebra.

När vi träffas ska Emelie ut och handla kläder och skor. Hon är lycklig när hon shoppar, säger hon.
- Vardagslivet flyter på så du kan liksom bolla med båda grejerna. Jag känner att jag kan shoppa och vara jätteglad, men samtidigt känner jag ändå att det är tungt i hjärtat.
Emelie hade ganska många kompisar, men har inte lika många kvar.
- Det känns som jag blivit fem år äldre och ligger långt före andra i min ålder. Det är inget som kompisarna har gjort medvetet, jag klandrar ingen. Men det är min pojkvän Fredrik som har stöttat mig. Det var det bästa stödet jag kunde ha när jag kom hem.
Emelie och Fredrik är i Khao Lak över årsdagen tillsammans med Michael, Marie och Micaela.
- Klockan halv elva på förmiddagen den 26 december kommer det att vara jobbigt, säger Emelie. Det har ju redan hänt så sjuka grejer i mitt liv att allt kan hända igen. Men jag tror inte att jag mår sämre för att det är årsdagen. Jag påminns ju ändå varje dag.
Hennes mamma vill inte tala om en början på ett nytt kapitel.
- Många säger att det är bra att ni åker iväg så det blir ett avstamp. I så fall skulle det vara ett avstamp efter begravningen. Det tyckte inte jag det blev. Det tror jag inte det blir nu heller. Dagen är som den är,säger Marie.

Michael vill lägga nya pusselbitar på plats.
- Vi vill besöka templet där Paulinas kropp hamnade, Bang Muang. Pusslet kommer aldrig att bli komplett, men ju fler bitar som jag har desto lättare blir det att få kontroll över den sorg och saknad som vi känner och det ofattbara vi har varit med om. Nu lever vi på gränsen mellan två världar. Vi kan hälsa på goda vänner. Så plötsligt känner vi oss utanför, att vi inte är med. Målet är att kunna fungera, och kan vi väl fungera kanske vi så smått kan börja blicka framåt.