– Uppgiften är inte lätt. Förmodligen kommer man välja någon som redan är känd och etablerad, som Elisabeth Svantesson eller Ulf Kristersson. De har varit ministrar och de är ändå viktiga talespersoner. Det blir säkert en person som redan har en stark position. Det är den kretsen som partiledare brukar väljas från ändå, säger Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap på Göteborgs Universitet.
Andra namn som nämnts är till exempel Carl Bildt och den tidigare försvarsministern Mikael Odenberg. Den senare har valt att inte svara på frågan huruvida han kan tänka sig att bli partiledare. Vem det än blir så är det viktiga att det är en partiledare som kan ena partiet, enligt Jonas Hinnfors.
– Det viktiga är att den nya partiledaren kan vara den enande kraften. Det kan inte fortsätta i den här valrörelsen med splittring. Det viktiga nu är att få partiet att tala koordinerat.
Vilken påverkan som turbulensen och Anna Kinberg Batras avgång får på den kommande valrörelsen är ovisst, enligt Jonas Hinnfors. Frågan kokar ner till hur partiet nu hanterar den uppkomna situationen.
– Det kommer att dröja ett tag innan vi vet och innan Moderaterna är ett effektivt och slagkraftigt parti. Om det tar tid att komma ut på banan så kan det försvaga Moderaternas opinionsbildning i valrörelsen.
Anna Kinberg Batra har kritiserats för att vara vag. Det kan vara en konsekvens av hennes försök att hålla samman ett parti där flera starka ideologiska strömningar drar åt olika håll.
– Bilden är att det finns en stark ideologisk splittring inom Moderaterna. När Anna Kinberg Batra anklagas för vaghet så kan det helt enkelt ha berott på att hon har försökt balansera de olika delarna av partiet utan att peka med hela handen. När det finns väldigt starka grundläggande skillnaderna kring den övergripande färdriktningen så har kritiken riktats mot partiledaren även om det inte är säkert att det var partiledaren som var problemet.
Utspelet i januari i år, när Anna Kinberg Batra bröt den politiska isoleringen av Sverigedemokraterna, är ett av de vägval som i förlängningen ledde till partiledarens avgång.
– Hållningen gentemot Sverigedemokraterna kan symbolisera den här splittringen mellan det allmänt liberala och det konservativt nationella, som delvis går genom Moderaterna.
Att kalla SD rasistiskt och sedan ändå närma sig partiet, men vara vag i hur samarbetet skulle kunna se ut, kan ha varit ett sätt för Anna Kinberg Batra att försöka göra alla falanger inom M tillfredsställda. Resultatet kan ha blivit det motsatta.
– Varken de som vill att man ska öppna upp mer mot SD och gå längre i den riktningen eller de som tycker att det är farligt att gå den vägen kanske egentligen kände sig särskilt nöjd, säger Jonas Hinnfors.
Den ”desperation” som blivit synlig inom partiet kan också förklaras av att M:s popularitet dalat under en lång tid till en nivå där det inte är givet att partiet ens är stört inom alliansen.
– När väljarsiffrorna sjunker som en sten så ökar desperationen hos partimedlemmar och partiorganisationen. Dels för att riksdagsledamöter riskerar att förlora sin plats och dels för att partistödet kan komma att minska drastiskt. Det hotar stora delar av partiorganisationen. Den här oron för att man faktiskt finansiellt kan förlora väldigt mycket ska man nog inte underskatta, säger Jonas Hinnfors.
