På plats när världen brinner

Det är mörkt utanför grottan. En patient med skador ligger på operationsbordet, Katrin Kisswani sköter narkosen. Jorden skakar som vid en jordbävning för varje bomb som faller i grannskapet. Ljudet är överallt och i Katrins öron tjuter det.

Platsen är Syrien och inne i landet måste Läkare utan gränser kamouflera sina fältsjukhus. Sedan krigets början 2011 har sjuk-

vårdsinrättningar varit en måltavla i konflikten, och därför befinner sig Katrin, hennes kollegor och

patienter nu i en grotta i norra delen av landet, ett par mil ifrån den turkiska gränsen.

Ljuset letar sig ut genom glipan i dörren, någon går bort och drar igen den ordentligt. Läkare utan gränser har dragit in el för att kunna arbeta men det finns ingen el i omgivningen. Ljuset kan därför bli ett mål för bomberna. Samtidigt som teamet opererar får andra skadade hjälp att ta sig in i grottan.

Katrin Kisswani är hemma i Stockholm och minns tydligt händelserna som ägde rum i Syrien 2013.

– Även om jag har varit ute i fält mycket har jag ingen vana vid att vara mitt i ett krig, som i Syrien. När jag var utanför grottan och inte behövde fokusera på en patient hände det att jag tappade kontrollen vid en detonation. Under några sekunder kunde jag bli helt handlingsförlamad.

Efter tio år som fältarbetare, med tre år i akutpoolen då hon ständigt väntade på nya uppdrag, är Katrin Kisswani den inom svenska Läkare utan gränser som har varit ute på flest uppdrag. Sedan mars 2015 är hon ordförande för hjälporganisationen.

Vi har stämt träff på kontoret på Liljeholmen. Katrin är lite försenad, ett möte har dragit ut på tiden och hon kommer småspringande med ett ursäktande leende. Leendet och skrattet ska återkomma många gånger under intervjun. Men också tårar. Katrin är en kompetent och känslosam person. På vägen fram till oss stannar hon till ett par gånger för att byta några ord med fältarbetare på hembesök. Det blir kära möten. Samtalen sker på engelska och när vi slår oss ner får Katrin ibland svårt att hitta de svenska orden.

Katrin Kisswanis far- och morföräldrar flydde från Palestina till Jordanien 1948, när staten Israel bildades. Hennes pappa växte upp där, men reste till Sverige och utbildade sig. Hennes mamma kom efter. De fick fem barn tillsammans. Livet i Sverige blev inte som de tänkt sig, Katrins pappa dog bara 36 år gammal.

– Jag var tio år då, med hans död kom känslan av att vilja bota. Jag ville eliminera all cancer, säger Katrin.

Efter skolan utbildade hon sig till sjuksköterska och jobbade på akuten. Det har hon alltid tyckt om.

– Det är spännande och snabba ryck. Det passar mig, säger hon.

När traumalarmen gick på akuten kom de grönklädda ner, narkospersonalen. Katrin

tyckte att de var ”coola och kun-

niga” och utbildade sig till narkos-

sjuksköterska. Sedan dess har hon drivits av en bestämd vilja av att få göra skillnad för människor, gärna ute i världen. Efter en kurs i internationell hälsa började hon arbeta för Läkare utan gränser.

Sitt första uppdrag fick hon som 27-åring i Darfurprovinsen i Sudan. Den stora FN-helikoptern landade, släppte av Katrin och lyfte igen. Hon såg sig om. Brun sand överallt och ensam i öknen. Tiden stannade upp och hon fick svårt att greppa situationen. Vad gjorde hon egentligen där? Så såg hon ett dammoln närma sig. Det var en vit Toyota landcruiser med den välbekanta röda texten på dörren och hon drog en lättad suck. En fransman hoppade ur bilen, hälsade och slängde in hennes bagage därbak.

– Jag hade fått briefing, men inget kunde förbereda mig på det jag skulle vara med om. Det var första gången jag var i ett afrikanskt land som var i inbördeskrig. Jag skulle leda den medicinska personalen i arbetet i Kebkabia en by med 10 000 människor, där majoriteten flytt undan strider. Jag sov inte på tre veckor och först efter tre månader kände jag att jag hade någotsånär koll, säger hon.

I sex månader ansvarade hon för fyra vårdcentraler omgiven av oroligheter, skottlossningar och övergrepp. Efter det har det blivit 23 uppdrag bland annat i Sydsudan, Liberia, Etiopien, Sydafrika, Malawi, Irak, Afghanistan, Pakistan, Jemen, Syrien, Libanon, Bahrain, Filippinerna, Haiti och Nepal. Katrin har inte backat för något. Hon har känt att hon har haft möjlighet att ge sig av med kort varsel, eftersom hon inte är bunden av en egen familj.

– Jag är gift med Läkare utan gränser, säger hon halvt på skämt, halvt på allvar.

Det är inget hon har något emot. Hon älskar sitt jobb.

Tillbaka till sjukhuset i grottan i norra Syrien. En sen kväll kom en man med sina två ettåriga tvillingar dit. Enda ljuskällan i husen var stearinljus och familjens hus hade fattat eld. Barnen var svårt brännskadade. Den ena mer skadad än den andra. Katrin och kollegorna stabiliserade flickorna, men eftersom de behövde intensivvård måste de tas till det stora sjukhuset på andra sidan gränsen, i Turkiet.

– Det var en riskabel färd dit och som ansvarig för personalen var jag tvungen att åka med själv. Jag hade ena flickan i knät och pappan satt i framsätet. En av mina kollegor höll den andra flickan. Vi åkte med släckta lyktor och fick ta omvägar på grund av olika frontlinjer. Jag försökte få flickan i mitt knä att andas med en andningsblåsa, men hon var för dålig och till slut stannade hjärtat på henne.

När de kom fram till gränsen berättade Katrin för pappan att dottern var död. Han blev fruktansvärt ledsen och visste inte vad han skulle göra. Skulle han åka hem igen med sin döda flicka och begrava henne, eller ta sig över gränsen med sin levande?

– Efter att vi hade pratat en stund valde han att följa med sin levande flicka och jag tog den andra dottern till familjen, säger Katrin.

Nästa gång Katrin kom till Syrien mötte hon pappan igen, som lättad berättade att allt gått bra med dottern som överlevde.

Ett annat uppdrag som Katrin minns väl är Haiti 2010. Efter jordbävningen åkte hon dit som hjälparbetare. Hon kom till en huvudstad i total kollaps. Människor var skräckslagna och många behövde sjukvård. De flesta sjukhus var förstörda och sjukvårdspersonal låg begravda i ruinerna. Lukten av lik fanns överallt.

Det kom hela tiden efterskalv och Katrin och kollegorna från Läkare utan gränser befann sig på ett av sjukhusen som de hade hand om, i huvudstaden Port-au Prince. Där låg flera patienter som inte kunde röra sig. Under ett av efterskalven skulle alla ut ur byggnaden.

– Patienterna som inte kunde röra sig blev kvar och jag såg skräcken i deras ögon. Jag blev kvar med dem.

Den gången klarade de sig.

Hemma har Katrin vänner hon kan tala med, och systern Lena. Men det värsta går inte att berätta ens för henne. Det är så svårgripbart.

– En person som har arbetat som jag, kan ta det. Jag har flera vänner som arbetat ute i fält och som betyder mycket för mig, säger Katrin.

Vad griper dig mest känslomässigt?

– Jag har sett lemlästade och döda människor. När en person är död går det inte att göra något mer. Konflikter tär på människor och sliter i dem. Det ser jag i folks ögon. När vi var i de jordbävningsdrabbade områdena i Nepal förra året kom vi inte fram till byarna men flög över dem för att se vad vi kunde göra. På flera platser var människorna isolerade och det var inte möjligt för dem att ta sig därifrån. Vi kunde inte landa på alla platser och inte evakuera dem. Desperationen i deras ansikten är det värsta, berättar Katrin.

Är du ofta rädd?

– Ibland. Men när jag är i fält fokuserar jag på det jag ska göra. Rädslan och reaktionerna kan komma när jag är hemma igen.

I dag tillåts få hjälporganisationer vara i Syrien och det är

mycket svårt att arbeta där. Nu

arbetar Läkare utan gränser mest

i grannländerna, med flyktingar från Syrien, och stöttar 150 lokala sjukhus inne i landet. Världen är många gånger grym och konflikter har kapacitet att förstöra mycket, för många.

– Ändå är det otroligt vilken kapacitet människan har att hantera kriser och att överleva. I svåra situationer finns det fortfarande medmänsklighet.

Marianne Lesslie