Jag sitter i en buss som kör genom den bosniska natten. Bredvid mig sitter en av de tjugo ungdomar som är med på studieresan vi gör för att lära oss mer om vad som händer när främlingsfientlighet får pågå och övergå till folkmord och etnisk rensning. Han är själv ensamkommande flykting från Afghanistan och har bott i Sverige i två år. Jag tänker på min egen flykt trettio år tidigare. Hur historien upprepar sig som en långsam karusell.
Jag vaknar upp och vi är framme i Sarajevo. Jag vaknar upp av att hotelltelefonen ringer in den nya dagen. Jag vaknar upp och vi sitter på bussen igen. Vi kör förbi kyrkor, synagogor, moskéer, husfasader perforerade av kulhål, stora höbalar, herrelösa hundar, vinkande gamlingar, skrattande barn.
Jag vaknar upp på begravningsplatsen i Srebrenica där över 8000 människor slaktades under nio dagar i juni 1995 på grund av att de trodde på fel gud. Jag vaknar upp ännu mer när guiden berättar om hur han själv som femtonåring såg sin pappa och sin tvillingbror skjutas ner av skrattande soldater. Hårstråna på mina armar vaknar upp när han berättar att de fortfarande hittar massgravar och att alla de döda fortfarande inte är identifierade.
Jag vaknar upp på innergården till en moské i centrala Sarajevo där katterna jagar fram på marmorplattorna. Jag vaknar upp vid en kyrka hundra meter bort. Jag vaknar upp i en synagoga två hundra meter bort. Rabbinen berättar om hur en muslimsk kvinna i nikab varje dag slog följe med sin judiska väninna ner till torget i centrala delen av stan. Hur hon använde sin egen klädsel för att dölja väninnans gula davidsstjärna på armen så att de tyska soldaterna inte skulle se att hon var jude.
Jag vaknar upp på platsen där attentatsmannen sköt Franz Ferdinand och hans fru Sofia och därigenom startade ett av de blodigaste krigen i mänsklighetens historia. Jag vaknar upp när jag ser röda fläckar på stadens gator. Spår efter granatsplitter som stadsborna fyllt med röd färg. Det kallas för Sarajevos rosor. De sparar varje kulhål, varje gravsten, varje hål i stadens ansikte som ett minne för att inte glömma.
Jag vaknar upp på planet på väg hem och tänker på likheterna mellan krig och fred. Hur de hänger ihop och går i armkrok till oss människor varje dag för att vi ska välja. Vilket liv vill vi leva idag? Hur vill vi leva med varandra idag?
Du och jag väljer att vara fredliga tillsammans. Du och jag väljer att kriga tillsammans. Det finns inget tredje val. Att inte välja mellan krig eller fred är att tillåta krig. Det finns ingenting i rummet vi kallar för neutralitet. Det rummet har de som väljer krig minerat från golv till tak och så fort du kliver in i det rummet och tror att du slipper välja sida så har du gjort det. Du har valt krig.
Tummen upp
Siavosh Derakthi som grundat Unga Mot Antisemitism och Främlingsfientlighet. En av Sveriges stora världsförändrare och en bror för mig.
Tummen ned
Att inte fler svenska skolor, företag och organisationer förstår vikten av att åka till Bosnien för att ta del av det folkmord som skedde för knappa tjugo år sen.