När blir KD för litet att rösta på?

Om det vore val i dag skulle Kristdemokraterna åka ur riksdagen. Förmodligen skulle också Allianspartiernas möjlighet att ta över makten vara liten. Och om Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle fortsätta sitt regeringssamarbete skulle de ha ett ännu svagare stöd än i dag.

Sedan Sifo-mätningen i september har det inte hänt mycket med väljaropinionen, alla förändringar är inom felmarginalen. Allianspartierna och det rödgröna blocket är jämnstora och SD ligger kvar mellan 15 och 17 procent, som det gjort under hela året.

Problemen för KD börjar bli av en djupare sort. Nu handlar det inte länge om en dans runt fyraprocentsspärren, snarare ligger partiet sedan i somras runt tre procent. Sifos chef Toivo Sjörén menar att det kan skapa en ny psykologi och få igång diskussionerna som liknar dem om Feministiskt initiativ. När blir en röst på KD en "bortkastad" röst?

Innan Miljöpartiet åkte ur riksdagen 1991 hade partiet en medioker valrörelse där det mer eller mindre konstant låg under riksdagsspärren. Så lågt som KD:s dagsnotering, 2,8 procent, kom dock inte MP. Det är svårt att jämföra 1991 med nu, och KD är ett annat parti än MP. Under många val har KD fått stödröster från framför allt moderata väljare, men även de har väl en gräns för när det verkar hopplöst.

Något annat som kan spela in, både när det gäller valdeltagande och röstande, är att indelningen i tre block blir alltmer permanentad. Exakt hur det påverkar väljarna är dock svårare att sia om. I denna mätning har Alliansen (inklusive KD) 41,5 procent, de rödgröna partierna 38,8 och SD 16,8 procent. Skillnaden mellan de två traditionella blocken är så lite att den inte är statistiskt säkerställd.

Under de senaste veckorna har olika partikonstellationer vädrats. Liberalernas Jan Björklund kastade sig ut i spelteorins frontlinje och sa att han kunde tänka sig ett blocköverskridande samarbete om inte Alliansen blev störst och om hela Alliansen var inbjuden. I dagens mätning skulle det innebära en regering bestående av S, M, C och L, som tillsammans får stöd av 64,6 procent. Onekligen ett starkt mandat, men vilken politik en sådan regering skulle driva är ett oskrivet blad. Jag har oerhört svårt att se Anna Kinberg Batra på en ministerpost i en Stefan Löfven-regering och vice versa.

Det skulle också lämna fältet fritt för SD att verkligen vara det enda oppositionspartiet, en roll de redan i dag försöker iklä sig.

Att Jan Björklund vill profilera sig och sitt parti har uppenbara orsaker. Efter ett katastrofalt lågt valresultat har de inre stridigheterna synts även utåt. Men för tillfället tycks Jan Björklund sitta säkert. Det finns ingen självklar efterträdare och nu börjar siffrorna stabiliseras igen efter sommarens kalldusch.

En annan partiledare som har det lite besvärligt är förstås Ebba Busch Thor. Hon kom in som en stormvind i KD och vred spakarna högerut. I flera uppmärksammade tal drev hon en hårdför linje. Det var Jas-plan som skulle bomba IS, hårdare tag mot asylsökande och kraftig upptrappning av terrorbekämpning. Många både i och utanför KD hade svårt att känna igen Alf Svenssons och Göran Hägglunds parti. Högersvängen blev inte så långvarig, frågan är om särskilt många väljare ens hann upptäcka den. Numera låter KD mer som vanligt: i de senaste partiledardebatterna är det familjepolitik, pensionärer och vård som gäller. Problemet för KD är att inte detta heller visat sig vara ett valvinnande recept.

Gunilla Grahn-Hinnfors