Det är bara tre veckor sedan som kusinerna flyttade in hos Annika Brage och Björn Henberg i det stora gula huset utanför Hällingsjö. Här bor redan Reza som kom till Sverige 2008, som GP tidigare skrivit om, och sonen Max.

– Vi hade pratat om att ta emot en pojke till men så ringde de från Härryda kommun och säger att de har två som inte får säras på. Det blev snabbt till att skaffa sängar och möblera om.

Hon rycker på axlarna på frågan om det är jobbigt att vara familjehem åt ensamkommande flyktingbarn.

– Det är som att vara tonårsförälder en gång till. De behöver mycket uppmärksamhet och kärlek.

De har också bra kontakt med sin familjehemssekreterare i Härryda kommun som lotsar dem.

– Vi vet att vi kan ringa dem och att det finns professionellt stöd att få, säger Annika Brage.

Jaffer har aldrig gått i skolan men lärt sig engelska av en granne och av arbetskompisar. Medan han äter Annikas mammas kanelbullar berättar han om den förfärliga flykten. Hur de sovit i parker i Grekland och vaknat av polisens batonger. Hur de smugits ombord bland trävaror i en container och hur Ali svimmat på väg till Italien.

– Vi hade vare sig vatten eller mat och om vi rörde oss kunde något slå oss i huvudet. Det var väldigt varmt för det var nära skeppets maskinrum och det fanns ingen ventilation.

Jaffer bodde själv i Balochistan i Pakistan på gränsen till Afghanistan där allt fler shia-muslimer mördats sedan talibanerna stärkt sitt fäste. Jaffer flydde först till Iran där han hämtade upp sin tolvåriga kusin Ali och därefter begav de sig mot kusten. I tre dagar vandrar de över bergen utan vare sig mat eller vatten. Och tog sig så småningom via båt till Grekland.

– Det här är mitt liv, konstaterar han.

Men han hoppas på en framtid i Sverige. Ju nu tillbringar pojkarna mycket tid på sitt rum där de tittar på film och håller kontakten med vänner och släktingar via facebook.

De har varit och hälsat på i skolan i Mölnlycke och efter höstlovet ska de börja på riktigt.

– Jag är väldigt glad i de här människorna och över att vara här, säger Jaffer.

Men han vet också att minnena från flykten och det faktum att han tvingats lämna sin mamma och syster kvar i Pakistan kommer att följa med honom.

För Annika och Björn har det varit en stor fördel att redan ha tagit emot ett barn från samma kultur och som talar samma språk – dari. De har lärt sig en del om tradition och seder som underlättar när de ska förklara hur det svenska samhället fungerar och hjälpa pojkarna att lyckas i sitt nya hemland.