För ett antal år sedan kom första tecknen på demens hos Börje Mattson i Alingsås.

De senaste fyra åren har han haft så kallad växelvård men i somras gick det inte längre, berättar hustrun Irene Mattson.

- Det var svårt att acceptera. Vi gifte oss 1955 och har haft ett långt liv tillsammans. Men när han fick en plats på Hagagården tackade vi ja. I september flyttade han hit.

Ganska omgående fick Irene höra talas om planerna på ett minnenas rum. Idén lät fantastisk, tyckte hon och när rummet invigdes i december fanns både Irene och några småsaker hon skänkt på plats.

Nu har det gått ett par månader och är Börje på humör när hon besöker honom brukar de gå dit och sätta sig en stund.

- När vi var relativt nygifta fick vi en tvåa i Kortedala och det är mycket i rummet som påminner både Börje och mig om den lägenheten. Börje känner sig hemma här och brukar till exempel fingra på radion och påpeka att "sån hade vi hemma".

- Men hur mycket rummet får honom att komma ihåg saker kan jag inte säga, tillägger hon.

Bredvid Irene Mattson i den gamla ljusgröna soffan sitter Margareta Fridén. Hon arbetar som samordnare inom dagvården och de är överens om att Fridhem, som minnenas rum kallas, kan få stor betydelse för de demenssjuka som kan besöka det regelbundet.

Men även för personalen.

- Rummet och minnena det väcker innebär ingen bot. Men kan vi skapa fina stunder för dem sitter känslan av välbefinnande kvar i kroppen och det i sin tur kan skapa en lugnare och mer harmonisk stämning på avdelningarna, säger Margareta Fridén.

- Och det tjänar ju alla på, konstaterar Irene Mattson.