Jag läste Adolf Hitlers Mein kampf för ett tag sen. Det var en märklig upplevelse. Ena stunden kunde man följa en analytisk strateg som välformulerat beskriver hur Tyskland borde resa sig ur nederlaget efter första världskriget. Bara för att i nästa se författaren överge sitt logiskt rationella resonemang för att passionerat försöka leda i bevis hur det tyska blodet genom att blandas ut med judarnas riskerade att fördärvas. Briljant? Ja. Rasistiskt? Ja det med.

Slutsats? Man kan vara briljant samtidigt som man är fascist. Det har sagts om nazismen att den är den mest korkade av ideologier och något ligger det väl i detta. Men den som tror att fascismen är för dum för att ta makten är historielös. När Hitler beskriver hur kränkta tyskarna kände sig inför krigsskadestånden är det inte svårt att jämföra med grekerna idag. Hur de gång efter annan får höra hur de fuskat och hur de därför måste läxas upp och göra bot. I det grekiska valet i juni fick det nynazistiska partiet Gyllene Gryning sju procent av rösterna.

För några veckor sen fick EU Nobels fredpris. Motiveringen löd: Unionen och dess föregångare har i över sex decennier bidragit till att främja fred och försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Det raljerades i det oändliga över hur naivt alternativt korkat, den norska Nobelkommittén beslutat.

Jag är en av alla dem som röstade ja till EU för fredens skull. En sommar för många år sen körde jag motorcykel utefter västfronten för första världskriget. När jag kom hem läste jag Peter Englunds fantastiska Brev från nollpunkten och mindes fälten i Verdun, alla krigskyrkogårdar och de små minneskapellen där byarnas alla stupade unga män nogsamt stod nedpräntade. Det berörde och berör fortfarande. Krig är ett helvete.

EU står inför en mängd problem. Nationalism och extrema politiska krafter växer i skuggan av den ekonomiska krisen. Grekland kan inte straffas ur krisen. Besparingar är nödvändiga, men man behöver inte vara nationalekonom för att inse att det även måste till investeringar. Ett solidariskt Europa motverkar de krafter som återigen vädjar till vårt förakt för svaghet.

Att raljera över fredspriset känns historielöst. Vår demokrati är en tunn fernissa över fascismen. Vi är inte vaccinerade mot stämningarna som rådde när Hitler skrev Mein kampf. Att förkasta Europapolitikens möjligheter, DET är naivt.