Regeringen har beslutat kompetenssatsa mot statstjänstemäns sexköp och porrkonsumtion i samband med tjänsteutövning. Satsningen har anförtrotts myndigheten Krus, vilket utläses Kompetensrådet för utveckling i staten. Under tre år beräknas det hela kosta runt 10 miljoner kronor. En hel del skattemedel avsätts alltså för detta ändamål.

Under rubriken Privat på jobbet? tillkännager nu myndigheten Krus att man fått regeringens uppdrag att förebygga och hantera situationer där statsanställda köper sex, konsumerar pornografi, besöker sexklubbar i samband med tjänst och tjänsteresor, eller inleder sexuella relationer med personer i beroendeställning i samband med utlandsuppdrag. Att detta är ett problem bland svenska statstjänstemän som föranleder en mångmiljonsatsning är i sig förvånande. Än mer förvånad blir den skattebetalare som letar sig fram till Krus hemsida och tar del av den antologi som skrivits inom ramen för kompetenssatsningen.

I antologin skriver redaktören Susanne Wigorts Yngvesson att uppdraget inte varit att ifrågasätta befintlig svensk lagstiftning. Men sedan sker just detta. Den svenska sexköpslagen problematiseras, prostitution trivialiseras och kallas sexarbete. ...folk tenderar att se den egna lagstiftningen som etiskt mer god än andra länders, såsom när det gäller förbud eller inte av sexköp och prostitution., skriver Wigorts Yngvesson i förordet. Varför är vi i Sverige så förmätna att vi tycker att vår inställning till prostitution är rätt och att andra länder har fel? Varför inte legaliserad prostitution och statliga bordeller? Frågorna kan förstås ställas. Men det är onekligen en oväntad utgångspunkt om man ska kompetensutveckla mot sexköp.

Porrsurfande på jobbet beskrivs i antologin som ett etiskt dilemma. För de flesta är väl porrsurfande på jobbet inte alls något etiskt dilemma. Det är fel. Har man inga moraliska betänkligheter är det ändå fel, utifrån att det inte är porrsurfande arbetsgivaren betalar mig lön för att utföra eller tillhandahåller lokaler och arbetsredskap för att jag ska ägna mig åt.

Det finns även diskussioner huruvida den svenska sexköpslagen ska följas vid utlandstjänst. Här verkar det inte råda någon enhetlig inställning, utan varje myndighet måste slå fast i sina riktlinjer huruvida den svenska lagen ska följas i varje land, oavsett det landets lagstiftning. Så skriver Petra Östergren i ett av antologins många överraskande inlägg. Östergren har länge aktivt motarbetat den svenska sexköpslagen. Inte oväntat slutar hennes resonemang med att den svenska lagen åter ifrågasätts, alltså precis det som inte ingick i uppdraget.

Direkt stötande, med den senaste traffickingrättegången i färskt minne, är följande resonemang i antologin: Om jag köper en sexuell tjänst kan jag straffas med ett års fängelse. Om jag däremot övertygar någon att köpa en sexuell tjänst från mig så riskerar jag inte straff – och kan behålla pengarna som jag fått från sexköparen.

Inställningen när det gäller porrsurfande och sexköp kan sammanfattas så här: blir din arbetsgivare upprörd om du porrsurfar? Hänvisa till din grundlagsskyddade informationsfrihet. Blir din arbetsgivare upprörd om du köper sex? Hävda att vi i Sverige inte ska tro att vi har mer etiskt högtstående lagar än andra länder. Krus sätt att förvalta regeringsuppdraget är närmast skandalöst!