Jag minns dagen då Fadime Sahindal mördades lika klart som dagen då Olof Palme sköts ihjäl. Jag satt i ett rum på Danderyds sjukhus där en gravid väninna var under observation, vattnet hade gått några dagar före beräknad förlossning och enligt rutin låg hon nu på avdelningen tillsammans med andra kvinnor som väntade barn. Lika nyhetsbesatta båda två följde vi alla utsändningar vi kunde. Så även denna kväll. När nyhetsuppläsaren talade om ett mord i Uppsala anade vi att det handlade om ett hedersmord. När släkt och vänner kunde nå mig på telefon förstod jag vem offret var.

Två dagar senare satt några kurdiska män i morgonsoffan i tv och fick frågan om vad hedersmord innebär. Dåvarande ordföranden för Kurdiska riksförbundet, Kaya Izol, skulle tillsammans med journalisten Kurdo Baksi reda ut begreppen. Visserligen var modet på Fadime Sahindal inte det första hedersmordet i Sverige men det blev det mest uppmärksammade och omdebatterade.

Fadime var en enastående stark och välartikulerad kvinna som kämpade inte bara för att få leva sitt eget liv utan också hjälpte andra flickor som befann sig i samma situation att få stöd och uppmuntran från myndigheter och allmänhet. Utan Fadime hade vi andra inte vågat prata om det svåra och skamfyllda. Efter hennes tragiska död hamnade hedersbegreppet högt på den politiska agendan.  

Men då i tv-soffan förnekade både Izol och Baksi förekomsten av hedersmord bland kurder och att hederskodexen var en del av den kurdiska kulturen. Det är det inte många som gör längre, och berörda myndigheter har fått ökad kunskap om och insyn i vad det innebär att leva i ett socialt sammanhang där familjens ära och heder helt och hållet beror på hur hårt hållna kvinnorna är.  

Bland kurder i Sverige pågår ett intensivt arbete för att motverka denna kulturella avart. När jag ser tillbaka på åren efter mordet på Fadime slås jag över hur hård tonen var mot de få kvinnor som vågade stå emot dem som snabbt deklarerade att hedersmord inte var kulturbetingat och att hävda något annat var rasistiskt i ett postkolonialt perspektiv.  

Sara Muhammad, Gulan Avci, Sakine Madon, Tara Twana, Inger Stark, Maria Hagman och de andra som vågade trotsa partipiskan och hoten som kom inte minst från dem som kallade sig antirasister, blev stämplade som muslimhatare. Samma kulturjournalister som får ett nervöst sammanbrott och ropar efter luktsaltet så fort någon höjer rösten en aning, kunde utan större betänkligheter anklaga de modiga kvinnorna för att springa rasisternas ärenden. Det var uppenbart svårt för dessa debattörer att hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

Jag är tacksam för att det fanns kvinnor som orkade stå emot beskyllningarna och ibland riskerade båda arbete och vänner genom att fortsätta kampen för alla kvinnors rätt till sin kropp. Nu, tio år efter mordet, vet vi att hedersmordsfrågan blev en vattendelare också bland feminister.

Mycket har förändrats till det bättre men den förtryckande hederskulturen är fortfarande en verklighet för många flickor och pojkar. För den som vill fördjupa sig i ämnet och kanske också göra en insats finns, bland andra, GAPF (Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime) .