Håller Europa på att falla sönder politiskt, ekonomiskt och geografiskt? Kanske också moraliskt, med oss strävsamma i norr och lättingarna i söder? Den ökande oron är berättigad, men jag är övertygad om att Europa klarar också denna turbulenta tid. Men inte utan ansträngning.

Med Lucas Papademos och Mario Monti i ledningen i Aten och i Rom är betydande steg tagna för Europas bästa. Vi får inte glömma att de länder, vars ekonomiska framtid ifrågasätts av den så kallade marknaden under lång tid misskött sina ekonomier. Till slut tryter tålamodet hos dem som skall satsa sina pengar för att i framtiden återfå lånen med ränta. Precis det som hände i Sverige på 90-talet då vi närmade oss benämningen ”bananmonarki”.

När den grekiska krisen tog fart på allvar, skrev jag på denna sida att Grekland också är Sveriges sak. En del läsare kände sig uppenbarligen provocerade och menade att Sverige inte hade anledning att bistå. Ett budskap som sedan inte blivit mildare. Inte ett öre till de fuskande, korrupta och demonstrerande grekerna!

Själv har jag föreslagit att Sverige borde vara med och finansiera EU:s räddningsfond. I första hand för att visa solidaritet med de medborgare vars politiker så totalt misslyckats med att ge dem trygghet och stabilitet. Men också för att visa Sveriges vilja att tillhöra kärnan i EU, som faktiskt bryr sig om Europas framtid och inte längre vill kallas ”fripassagerare” med en ”vänta-och-se” attityd som signum. Är det inte tankeväckande att Kina verkar mer villigt att tro på Europa än länder utanför eurozonen?

Att håna Berlusconi är i dessa dagar politiskt ofarligt. Att stå upp för ett mer sammansvetsat EU kostar däremot en del, som få verkar vara villiga att göra. Snart sagt varje dag upprepar Leif Pagrotsky och Jonas Sjöstedt sina litanior över Europas tillstånd. Vad var det vi sade om euron, upprepar de båda med återhållsam förnöjsamhet. Få kan mena att 16 olika valutor hade varit att föredra, när finanskrisen slog till mot Europa 2008. Minns 90-talet!

Jag vet att det finns många EU-vänner inom socialdemokratin, också en hel del inom vänstern. Jag tror att de känner sig obekväma när nationalism och svensk självtillräcklighet får dominera synen på ”de där” nere i Europa. Vi borde alla fråga oss hur viktigt det europeiska samarbetet är för stabilitet och växtkraft i Europa. Och vad har det hittills betytt för vår kontinent, där krig och ofred dominerat genom seklerna.

När euron döms ut så glömmer kritikerna bort att införandet av den gemensamma valutan var en viktig del för att Tyskland skulle kunna återförenas och att utvidgningen av EU gick att genomföra samt därmed definitivt få slut på det kalla kriget.

Det är farligt att vara naiv nog att tro att generationerna efter andra världskriget i Europa är vaccinerade mot nationalism, protektionism, isolationism och faktiskt också fascism. EU är förvisso inte fullkomligt, men det är den bästa form av demokratiskt samarbete mellan nationer och medborgare som Europas förskräckande historia någonsin uppvisat.

Denna europeiska vision formad i slutet av 40-talet och utvecklad under de senaste 60 åren behöver fler och tydligare försvarare också i dagens Sverige. Den breda politiska koalitionen inför folkomröstningen till EU 1994 har all anledning att återuppstå!

Olle Schmidt är återkommande gästkrönikör på GP:s ledarsida och EU-parlamentariker för Folkpartiet.