Den 3 oktober 2008 motionerade folkpartisten Eva Flyborg till riksdagen om att Sverige borde införa aktiv dödshjälp. Den 5 oktober 2011 motionerar hon åter om detta. Denna gång har Flyborg fått sällskap av några riksdagskollegor.

Innehållet i årets motion är stort sett det samma som förra gången, men ordvalet är något försiktigare denna gång.

Istället för aktiv dödshjälp talas det om självbestämmande vid livets slut. Andemeningen är dock den samma och i motionen står klart utskrivet: Vi vill även att man bejakar den delen där en läkare kan hjälpa dem som inte själva är i stånd att utföra handlingen.

En nyhet i årets motion är det uttalade försöket att hålla biblisk och gudomlig inblandning utanför. I den korta motionstexten hänvisas till Bibeln hela två gånger, vilket får anses anmärkningsvärt i ett land som ständigt sägs vara sekulariserat. Tydligen har motionärerna identifierat en stark och tydlig motståndare som det nu gäller att skjuta i sank. Katolska kyrkan är glasklar i frågan och fördömer dödshjälp som en kränkning av en människas integritet. Svenska kyrkan har varit tydlig i att ta avstånd från aktiv dödshjälp. För att misstänkliggöra en förväntad kyrklig inblandning i dödshjälpsdebatten drar motionärerna därför in abortfrågan och påminner om att religiösa grupper varit motståndare till kvinnors rättigheter och självbestämmande.

Runt 80% av alla begravningar i Sverige sker i Svenska kyrkan. Inom denna kyrka finns därför en mycket stor erfarenhet och kunskap om döende och om anhörigas upplevelser av livets slutskede och döden. Denna erfarenhet försöker man stänga ute genom svepande hänvisningar till religiöst abortmotstånd och en påstådd religiös motvilja mot människors självbestämmande. Det är faktiskt ganska förmätet.

Argumenten för dödshjälp är väl kända. En människa ska ha rätt att besluta om sitt eget liv, också när det är dags att avsluta det. Ingen annan har rätt att bestämma över mitt liv eller min kropp. Ingen ska behöva lida svårt och hopplöst mot sin vilja. Eller tvingas åka till Schweiz för att få dö. Argumenten mot är lika väl kända. Det är smärtorna som ska bort, inte människan. Sjukvården ska bota och lindra, inte döda. Svårt sjuka kan komma att känna press att avsluta sina liv istället för att ligga samhället och familjen till last. Varför ska bara de sjuka få dö och inte också de olyckliga och livströtta, vem ska bestämma hur sjuk jag måste vara? Det finns förstås ytterligare argument, som hur olika läkarkategorier är för eller emot, vilken inställning Sveriges befolknings intar i frågan och hur väl/illa det fungerar i länder där dödshjälp är tillåtet.

I motionen målas följande mörka samtidsbild upp: vår lagstiftning hänvisar människor att fortsätta plågas eller begå våldsamma självmord. Inte sällan är skjutvapen inblandade, fordon av olika slag eller med hjälp av någon i sin närhet. Inte sällan misslyckas försöket med utökat lidande som följd. Detta resonemang vänder upp och ner på många värderingar. Hur blir det i ett tänkt framtida Sverige där aktiv dödshjälp är tillåtet: ska man försöka rädda en människas liv efter ett självmordsförsök? Hon har ju uttalat en stark och tydlig önskan om vad hon vill. Vem ska avgöra? Och vad händer med människosynen i ett land där det uppfattas som ett misslyckande när någon överlever ett självmordsförsök?