Minns ni den lite naivt optimistiska devis som för några år sedan mötte flygresenärer när de passerade Kallebäck på väg in från Landvetter? I den så kallade Göteborgsandans namn samlades alla goda krafter till stora projekt som tunnelbyggen, stadsförnyelse på älvstränderna, operabygge och kanske roligast av allt: VM i friidrott. Men det var då det.

Nu har Göteborg blivit staden som luften gick ur. Man måste fråga sig hur det kunde bli så och också om det verkligen är så illa som det ständigt upprepas så snart några göteborgare samlas runt ett fikabord. Otaliga artiklar, debatter och seminarier har ägnats åt att vända ut och in på allt som gjort att det som för 15 år sedan verkade så fyllt av förhoppningar om en ljusnande framtid gick i baklås och förbyttes i en känsla av att ingenting egentligen tjänar något till, att loppet är kört, att allt kul sker i Öresundsregionen eller (ve och fasa) i Stockholm. Göteborg & Co ägnade nyligen ett seminarium i Almedalen åt att fråga sig hur Göteborg skall kunna få den nystart som alla uppenbarligen tycker är nödvändig.

I maj/juni hade jag anledning att besöka två svenska städer där stämningen är radikalt annorlunda – Malmö och Umeå. Likheten med hur det var i Göteborg för 25 år sedan är slående. Privat och offentligt går hand i hand för att se till att med hjälp av storsatsningar på kultur och utbildning skapa tillväxt och driva utvecklingen framåt.

Att mycket händer i Malmö var kanske ingen överraskning men att så mycket är på gång i Umeå var en nyhet i alla fall för mig. Med stor hjälp av den osannolikt framgångsrike entreprenören Krister Olsson håller den Norrländska kuststaden på att omvandlas till ett utbildningscentrum med inriktning på design och högteknologi och en kulturstad med få motsvarigheter i sin storleksklass i Europa. Den skulpturpark som byggts upp med Olssons hjälp får man gå till mycket större städer för att hitta motsvarigheter till.

Den ledande kulturinstitutionen är annars Norrlandsoperan (världens nordligaste opera) som konstnärligt går från klarhet till klarhet och som fick sitt nya hus för ett tiotal år sedan. I berusningen över att ha blivit EU:s kulturhuvudstad 2014 har några starka politiker kastat fram tanken att redan nu bygga en ny opera, givetvis vid älvstranden. Där byggs redan ett fantastiskt konstnärligt campus återigen tillkommet med hjälp av herr Olsson.

Låt oss inspireras av detta! Vi har redan den infrastruktur för kultur och utbildning som Umeå nu i rekordfart bygger upp. Låt oss gemensamt använda våra resurser till att lösa framtidens främsta ödesfråga – integrationen. Lyckas vi inte lösa den har det ingen betydelse hur och var vi bygger nya broar, tunnlar, vägar och ikonbyggnader. Utbildningssamhället måste fånga upp de ungdomar i ytterområdena som vare sig får del av utbildning eller jobb.

Kulturen kan bli den viktigaste bryggan över till ett värdigt liv. Backa teater, Sveriges främsta teater för barn och unga, finns redan på plats. Symfonikerna har Gustavo Dudamel som gjort mer än någon annan för att med musikens hjälp ta hand om ungdomar som annars riskerat att hamna i drogmissbruk och utanförskap. Detta visserligen i Venezuelas slum – men erfarenheterna från i våras visar vilken oanad kraft som ligger i Beethovens femma även i Hammarkullen. Bygg ett kulturcentrum för unga på Hisingen där kultur skall kunna förmedlas med hjälp av modern teknik och ge tillfälle till gränsöverskridanden mellan konstformerna. Den nya konsthall som planeras kan med fördel ingå i projektet.

Tänk om vi kunde samla oss kring sådana projekt i bästa Göteborgsanda. Det kanske till och med skulle få mer bestående betydelse än VM 95!