Under lång tid har det ropats högt efter "visioner" för stadsplaneringen. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att "det saknas visioner" och att "vi behöver fler visioner". Jag har aldrig förstått det. För är det något svenskt stadsbyggande alltid haft gott om så är det just visioner. Funktionalismens utopi om ett glest, separerat bilsamhälle har ersatts med blandstadens ideal, där olika sorters människor och verksamheter mixas i en tät, promenadvänlig och hållbar kvartersstad.

Men visionerandet har inte minskat, tvärtom. Visionsdimman har istället lagt sig allt tätare över stadsplaneringsdebatten och i skydd av ordmolnen har vår uselt fungerande byggsektor ostört kunnat fortsätta att strössla ut trista, segregerade och bilberoende bostadsenklaver. Samtidigt har vi formligen dränkts i visioner.

Nyligen presenterades den stora Älvstadsvisionen efter två års intensivt visionerande. Det är en väldigt trevlig vision som förstärker den vision som redan finns i kommunens översiktplan från 2009. Förhoppningsvis är man nu redo att komplettera visionerandet med praktisk handling.

För det är inte visioner som saknas i svensk stadsplanering utan konkreta strategier för att uppnå visionerna. Den svenska stadsbyggnadsmaskinen är sedan många decennier juridiskt, administrativt och ekonomiskt programmerad att mata ut trista bostadsenklaver och köpcentrum.

Det som förändrats efter miljonprogrammet är att man numera gör det i slow motion. Vill man att maskinen ska göra något annat, till exempel mata ut roliga blandstadskvarter, så måste man programmera om den. En sådan omprogrammering åstadkommer man inte med visionärt fluff utan med handfasta förändringar av stadsbyggandets juridiska, administrativa och ekonomiska strukturer.

Bygglagstiftning, planprocess och finansieringsmodeller måste rent konkret förändras så att man underlättar byggandet av täta blandstadskvarter. Kommunen kan själv göra mycket, till exempel skrota älvstrandsmodellen och istället utgå från en övergripande stadsplan som gynnar konkurrens och långsiktighet.

För förändring kommer inte av sig själv. Det finns starka motkrafter som kämpar med näbbar och klor för att behålla status quo. I en GP-intervju nyligen slog en tjänsteman fast att en stor del av den nya stadskärnan ska bli renodlade bostadsområden, utan verksamheter i bottenvåningarna. För så tyckte han att det skulle vara.

Att hans tyckande står i strid med såväl kommunens översiktsplan som de politiska visionerna för Älvstaden verkade han inte bry sig om. Men det finns också goda krafter i stadsbyggnadsmaskinen. Planerna för Skeppsbron och Norra Masthugget ser till exempel oerhört bra ut. Där har man skippat älvstrandsmodellen och anpassat planeringen efter stadens behov, snarare än de stora byggföretagens kvartalsrapporter.

Det har vi ett antal eldsjälar att tacka för. Men de har fått kämpa i motvind. Vi måste skapa bättre förutsättningar för de goda krafterna om det ska bli verkstad av workshopen och verklighet av visionerna.