De senaste 50 åren har det skett en rättighetsrevolution där medborgare, kvinnor, barn, minoriteter och homosexuella fått mer att säga till om, och mindre att frukta. I och med denna rättighetsrevolution anses nu individens lidande och blomstrande viktigare än att lyda auktoriteter, kämpa för nationens ära, vara lojal mot familjen, eller sträva efter andlig renhet. Vi bygger inte längre triumfbågar för att hylla enstaka krigshjältar, utan dagis, skolor och köpcentrer för att gagna det stora flertalet.

Harvardprofessorn Steven Pinker har i sin nya bok The better angels of our nature funnit att klassiskt liberala värderingar om individuell frihet och tolerans för oliktänkande gör samhällen fredligare. Och äganderätt: när människor vet vem som äger vad, så minskar konflikterna. Liberala dygder som självbehärskning och förnuft leder också i rätt riktning, bort från blodshämnd, machismo och hederskulturer.

Om våld är en del av ditt liv är det svårt att tänka på något annat, sade Steven Pinker när han intervjuades i Axess-TV tidigare i år. Det gäller lika mycket mobbade skolbarn som människor på utsatta orter och folk i icke-statsområden. När självhjälp framstår som mer logiskt än att vända sig till polisen så ökar våldsnivåerna. En del debattörer har velat reducera bilbränderna i Backa och andra händelser i förorter som en fråga om fördelningspolitik och desperation. Och det är sant att det inte eldas upp bilar i välbärgade områden. Misstron mellan staten och underklassen ökar brottsligheten. Medel- och överklass överlåter i största möjliga utsträckning problemen till rättsapparaten.

Statens våldsmonopol är den enskilt viktigaste faktorn till att ett samhälle blir fredligare. När staten upprätthåller lag och ordning slipper medborgarna rusta sig för att bevaka sina egna intressen. I områden där polis och myndigheter antingen inte klarar av eller saknar lust att försvara de enskilda medborgarnas intressen tilltar våldet.

Pinker visar att vi lever i den fredligaste av tider. Hur kan vi då fortsätta den utveckling? Bland annat genom att även värna om dem som inte befinner sig närmast oss själva. Många ogillar kallt resonerande om moraliska frågor, men endast empati räcker sällan. Ofta leder den åt fel håll, till att vi vill ge mer åt dem som står just oss själva närmast. "De andra" hamnar lätt på fel sida av empatins godtyckliga gräns. Det är förnuftet som förmår oss se att dessa andra har precis samma rättigheter som vi själva.