Med ett läppstift kan man slå världen med häpnad. Man kan skriva läskiga meddelanden på speglar i skräckfilmer. Och ett utfällt rosa läppstift kan placeras på lämpligt sätt i ordet Science, för att understryka att forskning är en tjejgrej.

Det senare tyckte EU-kommissionen var ett fräscht grepp. Som dessutom kunde spetsas till med en lämplig reklamfilm. En ung, manlig forskare intar rollen som häpen åskådare. Varför han lyfter blicken från mikroskopet kan man förstå. Synen slår ju tonårsdrömmen i den gamla nördfilmen Weird Science mest hästlängder. Varför skapa en brud i labbet, när man kan få tre välsvarvade flickor som svassar in på höga klackar, medan makeup-puffarna yr? Tack för den, EU!

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Det har stormat i alla medier. Och EU har skamset dragit tillbaka filmen, med en klen ursäkt. Tyvärr tändes inte ljuset i hela Hjärnkontoret. Så hemsidan som skall locka tjejer att satsa på vetenskap är fortfarande färgsatt i rosa och belamrad med läppstift och hjärtan på ett sätt som får mig att undra om målgruppen är småflickor i femåriga dotters ålder?

Då kan sånt gå hem, precis som Lego Friends – en rosa tjejsatsning som jag fortfarande inte förlåtit min barndoms favoritleksaksproducent för.

Ändå finns det enskilda kvinnliga forskare som i blogginlägg trots allt ser något positivt med EU-satsningen, som antyder att eftersom filmen fått så stor uppmärksamhet så kan effekten bli god och intresse för forskning spridas. Med andra ord, all reklam är bra reklam.

Den sortens positiva tänkande funkar dock inte på mig. EU har trampat i klaveret. Viljan att öka intresset att satsa på vetenskap är förståelig. Det behövs fler naturvetenskapligt och tekniskt intresserade unga – av båda könen! Och visst är attitydförändringar på sin plats, men i så fall minst lika mycket inom de mansdominerade akademiska miljöerna, som bland tjejerna i klassrummet. I dagsläget är de kvinnliga studenterna i majoritet i högskolevärlden, men när det blir fråga om att göra karriär börjar siffrorna se sämre ut. De kvinnliga professorerna har blivit fler de senaste decenniet, men är ännu i minoritet. Här behövs förändring, så båda könen kan få fler förebilder.