Under nittiotalets sista år debatterades Lars Noréns pjäs Sju tre intensivt. Det var en metapjäs - en teater om hur teatern kom till, en regissör bjuds till ett fängelse för att skriva om tre fångars liv - som väckte en metadebatt, debatten om debatten med rasister. Två av fångarna var aktiva nynazister och deras åsikter blev manus. Några applåderade Noréns sätt att lyfta fram hatbudskapen för analys, men kritikerna rasade över att nazisterna fick sprida sina åsikter från en aktad teaterscen. När en av fångarna, Tony Olsson, deltog i bankrån och Malexandermorden för att finansiera nazistisk verksamhet tystnade debatten. Farligheten i hans budskap blev för påtaglig. 

Debatten om debatten är både äldre än Sju tre och ständigt aktuellt. Skulle Anders Behring Breiviks försvarstal sändas i TV, trots att det kunde stärka högerextrema idéer? Ska debatt tas mot Sverigedemokraterna? Ett gammalt exempel på oron för vad ett budskap kan ställa till med är den tyska delstatens Bayerns vägran att åter ge ut Adolf Hitlers Mein Kampf, en vägran som blir omöjlig om tre år då upphovsrätten för boken löper ut. Nu planeras en ny utgåva, kompletterad med motargument. 

Är då åsikter så smittsamma, blir vi mer fördomsfulla av att möta ett främlingsfientligt budskap? I en studie med 109 deltagare, maskerad som en minnesstudie, testade jag nyligen frågan i min psykologexamensuppsats. Svaret var otvivelaktigt nej. De försökspersoner som läste delar av Sverigedemokraternas invandringspolitiska program var inte mer fördomsfulla än en kontrollgrupp som läste ett invandringspolitiskt program från ett kontrollparti, inte heller skilde sig gruppens medelvärden från grupper som inte läst någon invandringspolitisk text alls. Detta trots att de påståenden som fanns i den främlingsfientliga texten korrelerade med fördomsfullhetsskalan. Kort sagt, Sverigedemokraternas budskap är i psykologisk bemärkelse i allra högsta grad fördomsfullt, men de som läser det påverkas inte. Studien bekräftade istället tidigare forskning - att fördomsfullhet förklaras bäst av vår personlighet. 

Kanske hade resultatet blivit ett annat om budskapet upprepats eller funnits i olika former, så som vi dagligen omges av rasistiska budskap. Mer forskning behövs onekligen, men studien tyder på att en enskild text inte påverkar. Kanske är samma sak sant för att se Sju tre eller läsa Mein Kampf. 

Lars Norén ville analysera hatet men blev anklagad för att oförsiktigt ge nazistiska idéer spridning, trots att inget visar att enskilda budskap förändrar publikens fördomar. Likväl bör hatbudskap alltid bemötas - inte med tanke på budskapets anhängare, utan på dess offer. Samhället skadas allmänt av fördomar, men hatet har framför allt en specifik måltavla. Oavsett om det är juden eller muslimen som utpekas som samhällsförstörare är budskapet ett hot, och budbäraren lyckas när åhöraren skrämts och känt sin utsatthet jämfört med den övriga publiken. Därför kräver främlingsfientliga budskap genomtänkt hantering, inte för att de är farliga i kraft av egen relevans, inte för att de får oss att vika från våra värderingar - utan för att skydda de av tittarna, lyssnarna och teaterbesökarna som är dess måltavlor.