Medan Sverige höll andan inför regnmolnen över ringdanser, sillburkar och jordgubbstårtor inleddes FN:s miljökonferens om en hållbar framtid i Rio de Janeiro. Även om väder och klimat inte är samma sak, så är det nog en och annan som funderat en stund sedan midsommarhelgen. I Göteborg finns mycket långa mätserier som visar att regnmängderna ökat signifikant sedan 70-talet och att ökningen fortsätter. Inte med bästa vilja i världen kan man skylla regnvädret på regeringen – men ingen regering kan dra sig undan ansvar för klimatförändringarna.

Sedan 70-talet finns i Sverige en miljö- och klimatpolitik som bevisligen fungerar. Här har kommuner gjort stora investeringar i fjärrvärmeanläggningar och avfallssystem som haft goda effekter både för ekonomi och miljö och dessutom haft positiva konsekvenser på utsläpp av klimatgaser. I samarbete med privata teknikutvecklare har man tagit tekniksprång som inneburit bättre luftkvalitet, lägre klimatpåverkande utsläpp och inte minst lägre energikostnader. Med ekonomiska styrmedel skapas ett förändringstryck som gör det intressant för utsläppare att skaffa teknik som minskar utsläppen. De resurser man får in används för nya investeringar som möjliggör mindre utsläpp. Detta kunde den svenska regeringen ha talat om vid miljömötet, men man valde att bortse från de positiva effekterna av gemensamma investeringar.

Idag är trafiken en stor utmaning mot klimatet och luftmiljön. Återigen är det dags för ett tekniksprång som kombinerar utveckling med miljö- och klimatvinster och nu gäller det investeringar i järnvägar och kollektivtrafik. I Göteborg kommer det Västsvenska paketet att betyda en förbättring men för landet som helhet är investeringsläget dystert. Det är regeringens ansvar att järnvägssystemet är konkurrenskraftigt men man nöjer sig med en alltför låg nivå på underhåll och alltför låga investeringar. Dessutom antyder man gärna att modern järnvägstrafik är onödig i Sverige. Men höghastighetståg har funnits lika länge som färg-TVen och är en självklarhet i våra konkurrentländer.

Den svenska vägen att framgångsrikt lösa uppgiften har under 40 år gått via ekonomiska styrmedel och investeringar i ny teknik med privata innovatörer. Men för att göra det måste man förstå att offentliga investeringar är en framgångsfaktor också för hållbar utveckling. Man måste förstå att näringslivet inte är ett särintresse utan en nödvändig samarbetspartner. Med en sådan politik skulle Sverige återigen kunna vara en offensiv föregångare inom klimatpolitiken. Men vår regering har ingen sådan ambition. Kanske sänker de skatten på paraplyer istället.