Har blötan fått dig att betvivla växthuseffekten? Glöm det! Den omtalade effekten kan i själva verket vara en bidragande orsak till det närmast övertypiska, svenska midsommarvädret. För följderna av den pågående uppvärmningsprocessen är omfattande och komplexa. Men att, för den sakens skull, ifrågasätta klimatförändringarna vore ett misstag.

– Ingen på Grönland skulle tänka på klimatförändringen som en teori, det är observation.

Så torrt och koncist beskrev en grönländsk forskare, Minik Rosing, nyligen läget i en artikelserie om klimatet och Arktis i the Economist.

Riskerna med den pågående uppvärmningen får samma tidnings ledarsida – som är allt annat än känd för att vara skattefrälst – att med eftertryck rekommendera ett skattesystem, företrädesvis med koldioxidskatter, som bättre kan styra utvecklingen mot renare teknologier.

"Det är dyrt, men att göra inget är dyrare" resonerar man.

Mot den bakgrunden är det närmast helt åtgärdsbefriade slutdokumentet från miljömötet Rio+20, som avslutades i förra veckan, särskilt nedslående läsning.

Medan uppvärmningen av jorden eskalerat snabbare än många förutsåg för 20 år sedan, har temperaturen i klimatdebatten sakta sjunkit sedan Riomötet 1992, då Agenda 21 antogs.

"Framtiden vi vill ha", lyder rubriken på den nya agendan. I den högtidliga inledningen förnyar världens ledare sina utfästelser om hållbar utveckling och främjanden av en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar framtid för vår planet och för kommande generationer. Det låter ju bra.

Kruxet är att det kräver mer av hårt och kostsamt arbete än många regeringar är beredda att ställa upp på. Den ekonomiska kris som skakat världen är en given orsak till bristen på handlingskraft och konkreta åtaganden. Men alla som tror att det är billigare att avvakta lurar främst sig själva.

Betänk bara vad den så kallade klimatanpassningen kan komma att kosta en vanlig svensk kommun. Att skaffa sig tillfredsställande beredskap för extrema väderhändelser, exempelvis omfattande blixtnedslag, kräver genomtänkt planeringsarbete.

Men i brist på mer globalt ledarskap och världsomspännande åtaganden är det kanske underifrån förändringsarbetet måste växa. "Megastäder tar miljön i egna händer" löd en rubrik i DN i helgen. Det finns skäl till det. Ökad översvämningsrisk ställer många storstäder, såväl som utsatta mindre kommuner, för stora utmaningar. Men om det finns risk för förlamning av viktiga samhällsfunktioner, eller till och med utplåning, är passivitet inget lockande alternativ.