Lagom till sommarlovet presenterade Socialdemokraterna, i förra veckan, förslaget att införa obligatorisk sommarskola. Alla jublar kanske inte, men förslaget fick inte direkt kalla handen av regeringen. Även skolminister Jan Björklund gillar sommarskolor.

Hans ansats om frivillighet är dock förnuftigare än Socialdemokraternas pliktförslag.

Själva grundförutsättningen är att eleverna själva vill gå i den. Den som har struntat i skolan under en längre tid kommer i regel inte att plötsligt blomma ut under några sommarveckor.

Om samhället ska komma till rätta med den stora andelen som inte klarar behörigheten måste det talas klarspråk. Det finns självklart barn som har svårt för skolan alldeles oavsett, men i regel finns bakomliggande orsaker till längre perioder av skolk eller allvarligt underpresterande. Sociala faktorer påverkar liksom bostadsområde och etnisk bakgrund.

Förra året var det över 12 procent som inte klarade behörighetskraven. I vissa områden var det bara hälften och i en del invandrargrupper så få som 25 procent. I det sistnämnda fallet handlar det framförallt om barn som kommit till Sverige i tonåren med lite eller ingen utbildning alls i bagaget. De har mycket att ta igen på väldigt kort tid. Då är det bättre att utöka skolplikten med några år för att ge dem en ärlig chans i stället för att de stämplas som misslyckade.

För att motverka effekterna av sociala svårigheter i hemmet krävs koordinerade samhälleliga insatser och tidigt ingripande i skolan. En påtvingad sommarskola kan i det sammanhanget i bästa fall vara ett slag i luften.

Det kommer alltid att finnas elever som av en eller annan anledning kan tycka det är värt att spendera några extra veckor bakom skolbänken. Olika omständigheter kan lätt spoliera delar eller hela terminer för någon som i grunden både har ambition och förutsättningar att rädda upp resultatet med extra studier. Möjligheten och flexibiliteten bör finnas. Skolan är till för eleverna och bör rimligtvis vara följsam.

Ett eventuellt tvång borde därför rimligtvis vara omvänt. I stället för att eleverna tvingas till sommarskola borde kommunerna tvingas tillhandahålla den för de elever som efterfrågar och behöver den.

Den svenska sommaren kanske inte är den bästa. Men ledigheten behövs. Även för dem som inte klarar gymnasiebehörigheten. Sommarskolan är en utmärkt extra service men löser inte sociala problem och samhälleliga utmaningar.