Svensk politik i väntans tider Ledare 14/6:
Först i samband med höstbudgeten kommer de skarpa förslagen. Detta präglade riksdagens partiledardebatt.
Relaterat
Svensk politik befinner sig i ett vänteläge. Det underströks påtagligt när riksdagen i går höll sin avslutande partiledardebatt.
Skälet är förstås att alla väntar på höstens budget. Där kommer regeringen med ett antal tunga förslag och då tvingas också oppositionspartierna att precisera sig i olika frågor. Nu blev det mest en spegelfäktning kring redan kända ståndpunkter. Mikael Damberg, som företrädde Socialdemokraterna (Stefan Löfven sitter inte i riksdagen), attackerade regeringen för att ha haft för få förslag i vårpropositionen – något som fick en irriterad Fredrik Reinfeldt att påpeka att den riktiga budgeten läggs en gång under året, inte två gånger. Själv hade Damberg dock inte så mycket konkret med sig – begreppet ”aktiv näringspolitik” kan exempelvis låta bra men är hopplöst luddigt så länge det inte fylls med konkret innehåll.
Typiskt för debatten var att ett S-förslag om statligt stöd för kommunala sommarskolor var bland det som fick störst genomslag. Ett välmenande förslag som förmodligen kan samla bred uppslutning om det får knådas färdigt – sommarskolor finns ju i och för sig redan och som Jan Björklund (FP) påpekade kan det behövas mer än några korta veckor för eleverna med de sämsta betygen för att komma i kapp. Men kanske inte det tyngsta politiska förslaget i historien.
Väntans tider handlar inte bara om väntan på höstens budget. I hög grad gäller detta också väntan på hur den europeiska krisen skall lösas. Tidigare i veckan fick Spanien nödlån för sina krisande banker. Till helgen går Grekland till nyval. Det var också den europeiska osäkerheten som var utgångspunkten för Fredrik Reinfeldts inledningstal i debatten. Han pekade på några väsentligheter. Krisen är inte generell, den nordeuropeiska ekonomin som den svenska och tyska går fortfarande bra och är inte drabbad av stora underskott. Men krisen lär driva fram en diskussion om fördjupat och gemensamt agerande på det finansiella området som också Sverige måste förhålla sig till.
Reinfeldt hade inte några färdiga svar – förutom att han underströk vikten av att de som får stöd också uppfyller förpliktelser – men det var utmärkt att han pekade på de inte helt lätta frågeställningar som väntar framöver. Mikael Damberg fick som gruppledare alltså företräda Socialdemokraterna. Det gjorde han i huvudsak bra och kompetent, även om han hade vissa bekymmer i några replikskiften med en för dagen laddad Reinfeldt. Men det är onekligen ett handikapp för ett parti att inte företrädas av sin partiledare i riksdagsdebatterna. Det har både Centern och Folkpartiet längre tillbaka i tiden fått erfara när de tillfälligt varit i samma situation. Den här gången gjorde det dock mindre – det är först till hösten det åter blir skarpt läge i svensk politik.
GP 14/6 -12



















