Var finns de platser i samhället där människor från olika befolkningsgrupper ska träffas och lära känna varandra om inte i skolan? frågar en läsare med anledning av min krönika "Drömmen om Löfvens skola".

I krönikan hävdar jag att den socialt integrerade skolan, före det fria skolvalet, i huvudsak är en myt. Den sociala segregationen yttrar sig framför allt som bostadssegregation. Och eftersom barnen före det fria skolvalet var hänvisade till bostadsområdets skola var skolan lika socialt segregerad som bostadsområdet. Självklart fanns undantag. Det finns alltid undantag.

Det fria skolvalet bryter segregationen så tillvida att föräldrar och barn i fattigare områden med mer ambitioner än pengar kan välja bort kvarterets dåliga skola till förmån för en bättre skola någon annanstans.

Det är bra, men innebär inte att segregationen är upphävd. Man kan till och med anta att den fördjupas om allt för många ambitiösa barn till ambitiösa föräldrar flyttar från dåliga till bra skolor.

"Låt i stället föräldrar vara med och bidra och utveckla en bättre skola för alla", invänder därför en annan läsare.

Den perfekta skolan, som enbart motverkar social segregering, finns inte. Men givetvis bör skolan bidra till ett mindre segregerat samhälle. Hur skolan kan göra detta beror på hur man väljer att se på skolans elever och föräldrar – som individer med rättigheter eller som politikens arbetsmaterial.

Ser man elever och föräldrar som fria individer är rätten att välja skola självklar. Lämnar många elever en skola finns det anledning att undersöka varför. Kanske behöver rektorn bytas ut, kanske behövs fler vuxna, kanske mer pengar ur den kommunala budgeten. Att det satsas mer på skolor med stora problem än på skolor med små problem är i högsta grad rimligt.

Ser man däremot på elever och föräldrar som politikens arbetsmaterial är det logiskt att angripa det fria skolvalet. Det stökar till den kommunala planeringen och kan försvaga en redan svag skola.

Det fria skolvalet liksom all annan valfrihet ifrågasätter den sociala ingenjörskonstens baksida – där medborgarna är politikens medel inte politiken medborgarnas medel. Ytterst utgår valfrihetens motståndare från att kollektivet, politiskt tolkat, är viktigare än individen – som inte förstår vad som är bäst. Eller som en läsare skriver:

"Problemet med liberaler är att de tror att människan (och elever) bara väljer på rationella grunder."

Varken skola eller riksdag väljs på enbart rationella grunder. Det får vi leva med.