Vi som bryr oss om havet – och vem gör inte det? – har de senaste veckorna kunnat glädja oss åt flera positiva miljönyheter.

Viktigast var EU-kommissionens och ministerrådets beslut härom veckan att trots hårda protester från år 2015 sänka svavelhalten till 0,1 procent i bränslet på fartyg som trafikerar Östersjön och Nordsjön (i samtliga EU-vatten från 2020).

Mindre omskakande är att det från 2015 blir röd flagg för tömning av toalettavfall i havet från svenska fritidsbåtar. Bra, även om flertalet båtägare nog knappast ägnar sig åt sådant.

Slutligen har vi kanske fått lösningen på problemet som länge gäckat såväl sommarseglaren som världens största rederier: Båtbottenfärgerna.

Fartygsskrov invaderas varje timma av miljarder bakterier. Och fritidsbåtfolket vet att man dag för dag kan sticka ned handen och känna hur det blivit allt halare. Orsaken är alla sjöpungar, alger, musslor, larver och tusentals andra fripassagerare som gillar att slå sig ned där. Båtbottnar är ju bekväma matbord som flyttas runt till ständigt nya miljöer med något att äta.

Fouling, påväxt, är en huvudvärk för alla båtägare. Ju fler djur och växter som sätter sig fast desto tyngre och mer bränslekrävande blir farkosten. Vilket betyder att motorn släpper ut onödigt mycket koldioxid och kolväten. Påväxten kostar hundratals miljarder kronor årligen för världens fritids- och handelssjöfart.

Tusen år före Kristus försökte de feniciska sjöfararna skydda sina flytetyg med kopparplåtar, tjära och beck. I modern har olika typer av just kopparpreparat använts med varierande framgång. Men den stora skrällen kom när kemisterna på 1960-talet lanserade TBT, tri-butyl-tenn. Ämnet var supereffektivt. Tyvärr slog det inte bara mot båtbottnarnas organismer utan mot allt liv runtomkring. Ostron drabbades av hormonstörningar, honsnäckor fick penisar och kunde inte fortplanta sig. Och så vidare.

TBT är faktiskt en av de absolut giftigaste substanser mänskligheten släppt ut i naturen. Därför förbjöds det redan 1989. Men läckage från sediment i hamnar rapporteras fortfarande.

Globalt används varje år 80 000 ton antifoulingpreparat, blandningar av till exempel koppar, zinkoxid och till och med DDT (som förbjöds i Kina så sent som för tre år sedan!). Inget av dem är dock tillräckligt bra, vare sig för båtägarna eller miljön.

Men kanske har en grupp kemister och biologer vid Chalmers och Göteborgs Universitet nu löst problemet en gång för alla. I mitten av maj kom slutrapporten från deras tioåriga forskningsprojekt Marine Paint. Den visar på ett helt nytt sätt att tänka.

För det första: Istället för att satsa på en eller möjligen två så kallade biocider i bottenfärgen använder man sig av ett flertal substanser som är specifikt verksamma mot havstulpaner respektive musslor och andra djur.

För det andra: Biociderna förpackas i kapslar som inte är större än några tusendels millimeter. Kapslarna släpper sedan ifrån sig ämnena i småportioner vilket förlänger gifteffekten och minskar läckage till det omgivande vattnet.

Nu är det upp till industrin att tillverka båtbottenfärger med hjälp av denna sensationella metod. Om det dröjer bör EU gripa in med lagstiftning. Havet kan inte vänta!