Är den svenska riksdagen för stor? Går det omkring en massa slashasar bland riksdagsledamöterna som inte kan fylla sina arbetsdagar med meningsfullt innehåll?

Med jämna mellanrum brukar den här debatten blossa upp. Det beror på att riksdagen med sina 349 ledamöter faktiskt är ganska stor, i internationell jämförelse, i förhållande till befolkningsmängden. Och att det framför allt bland de största partierna dväljs en del anonyma riksdagsledamöter.

Moderaterna har sedan länge drivit kraven på en bantning av riksdagen med 100-talet ledamöter. Nyligen anslöt sig också en arbetsgrupp inom Folkpartiet till kravet.

Argumenten för en sådan nedskärning är lätta att se. Det enskilda riksdagsuppdraget skulle få större tyngd, riksdagsledamöterna bli mer profilerade. Karaktären av transport- och knapptryckarkompanier skulle reduceras. Men det är också lätt att se invändningar. Sverige är till ytan ett stort land, om än delvis glesbefolkat. Vad händer med den geografiska representativiteten och vad händer med de mindre partiernas deltagande om antalet ledamöter kraftigt beskärs?

Vid övergången till enkammarriksdagen inför 1970 års val fanns tankar om att nöja sig med ungefär det antal riksdagsledamöter som fanns i dåvarande andra kammaren, 233 personer. Det hade lett till att från det röda Norrland hade de borgerliga partierna i princip inte fått ett enda riksdagsmandat. Det hade varit en både egendomlig och olämplig konsekvens och var en förklaring till att man fastnade för ett högre antal.

Själv var jag länge tilltalad av tanken på en bantning av riksdagen, framför allt för att få ett kraftfullare och effektivare parlament. Med tiden har jag kommit att ta intryck också av de motsatta argumenten. Den senaste grundlagsutredningen som behandlade frågan (2008) ställde sig avvisande till en nedskärning. Den pekade på att avståndet mellan väljare och valda riskerade att öka och geografiska landsändar stå utan representation.

För de mindre partierna råder ingen arbetsbrist i riksdagen. Deras ledamöter tvingas jobba hårt för att hinna med allt. Bättre representation lär de inte få med färre antal totala mandat. Frågan om riksdagens storlek är mer komplex än att man bara kan föra fram allmänna krav på nedskärningar. Det krävs snarare ett förslag till totallösning där exempelvis valkretsindelningen radikalt setts över och konsekvenserna är ordentligt belysta. Först då blir debatten seriös och meningsfull.