Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven har rätt i att Sverige vore betjänt av en blocköverskridande energiuppgörelse. Regeringens energikompromiss är i och för sig bra. Men den är inte tillräckligt bra så länge inte kraftindustrin kan lita på att den håller över ett maktskifte. Men att Löfven har rätt om behovet av en energiuppgörelse över blockgränsen gör bara ont värre när han väljer att blockera varje möjlighet till en sådan överenskommelse.

Regeringskompromissen 2009 löste upp decennier av årtalsexercis kring kärnkraftens beslutade, men ständigt uppskjutna, avveckling. Allianspartierna enades om att satsa på alternativa energikällor, framför allt vindkraft. Men det blev också tillåtet att ersätta befintliga kärnkraftverk med nya reaktorer, förutsatt att de byggs på kommersiella villkor. Regeringen har gjort klart att kraftindustrin inte kan räkna med några skattepengar till ny kärnkraft. Bra, kompromiss, tyckte Löfven – då.

Kärnkraftverken levererar knappt hälften av den svenska elenergin. Men reaktorerna åldras. Om cirka 20 år har de troligen tjänat ut. Då måste det finnas ny elproduktion. Den skall vara miljövänlig, men också leverera el till konkurrenskraftiga priser. Vindkraftverk kommer att producera mer el än i dag, men inte tillräckligt mycket och framför allt inte dygnet och året runt oavsett om det blåser eller inte.

Tysklands beslut att stänga samtliga kärnkraftverk tvingar fram en satsning på nya kolkraftverk. I Sverige är alternativet till egen kärnkraft sannolikt kraftverk eldade med rysk gas och importerad el från tyska och danska kolkraftverk samt finsk och östeuropeisk kärnkraft.

Problemet för kraftindustrin – och Stefan Löfven – är att Socialdemokraterna har kongressbeslut på att kärnkraften skall avvecklas. Det innebär att kraftindustrin måste räkna med att spelreglerna kan ändras vid ett maktskifte. Därmed blockeras nödvändiga beslut. Utan snabba beslut, det tar ca 15 år att projektera och bygga ny kärnkraft, riskerar Sverige att hamna i ett tvångsläge där kärnkraftverk som stängs av säkerhetsskäl bara kan ersättas med importerad el.

Som ordförande för Metall hyllade Stefan Löfven regeringens beslut att tillåta nya kärnkraftverk. Nu är han partiledare. Några dagar svävade han på målet, men i onsdags talade Stefan Löfven om för Svenska Dagbladet att det "inte är tal om att bygga ut kärnkraften". Varför skulle regeringen vilja förhandla när Socialdemokraterna kräver att på förhand få bestämma resultatet?

Som Metallordförande prioriterade Löfven jobben. Det är jobben energipolitiken ytterst handlar om. Nu är han partiordförande och prioriterar lugn och ro i det socialdemokratiska partiet. Kanske kan man inte förvänta sig mer, men snyggt är det inte.

GP 20/5 -12