För både betraktare och besökare framstår Turkiet som de stora kontrasternas land och ett samhälle med enorma motsättningar. Det finns många faktorer som förvånar och förefaller ologiska. Men i historiens och den maktpolitiska scenens sken förefaller allt hänga samman.

På senare tid har Turkiet blivit en högljudd aktör i det politiska maktspelet i Mellanöstern, framförallt på grund av en ekonomi hög på framgång. Premiärminister Erdogan har utmanat både EU och den forna allierade Israel. Men den häftigaste striden rasar inne i landet. En bitter, sekellång ideologisk maktkamp ser ut att gå in på målrakan. Och den kan förändra landet i grunden.

Landsfadern Kemal Ataturk sjösatte idén om turken som europé. Hans arv, kemalismen, var garanten för den utvecklingen. En sekulär nationalism med Europa som förebild och mål. Så formades ”den djupa staten”, en reell verklighet i Turkiet, som innebär att det alltid finns någon i kulissen som bestämmer landets riktning, erkända regeringar till trots. Militären har betraktat den djupa staten som en rättighet och ett sätt att förfoga över den verkliga makten. En ordning som hittills varit odiskutabel.

Kemalismen lyckades dock aldrig nå de stora massorna. Större delen av landsbygden förblev starkt religiös och sedermera också eftersatt. Det är den väljarbasen som de senaste tio åren burit fram AKP, premiärminister Recep Tayip Erdogans moderat islamistiskt parti. Striden kulminerade i avslöjandet av den så kallade Ergenekon-härvan för några år sedan, en omfattande konspiration, med militärer och ultranationalister som ville störta AKP.

Med en absolut majoritet i ryggen har Erdogan svarat hårt och skoningslöst. Hundratals har fängslats och rättegångar pågår fortfarande. Väljarsympatier har dock sällan räckt i den turkiska maktkampen. AKP:s styrka bygger på att det är en del av ett dämpat islamistiskt, västorienterat nationalistiskt nätverk. Gulenrörelsen, som den kallas, har lyckats få anhängare i statens maktapparat speciellt inom polis och rättsväsende och med både tidningar och TV i ryggen verkar en maktförskjutning på allvar förestående.

Erdogan och AKP är inte de första, men väl de mest framgångsrika i att utmana den djupa staten. Målet är att eliminera den genom grundlagsändringar. Bland annat ska författningsdomstolens roll ses över. Det är den som försvarar konstitutionens två grundpelare sekularism och nationell enhet.

Det finns förutsättningar för verklig demokrati, men också farhågor för en ny djup stat med andra som styr i kulissen.