Till slut blev taxikaoset en politisk fråga. I går beslutade en förvirrad riksdag om att återinföra kravet på lokalkännedom för taxiförarna. Det summerar ganska bra situationen. En politisk handfallenhet inför ett u-landsbekymmer i Sverige år 2012.

Resultatet tjugo år efter avregleringen är förvisso många fler taxibilar, men inte alltid billigare resor. Fler bolag, men sämre geografikunskaper hos förarna. Större tillgänglighet, men långlivade konflikter åkarna emellan. En avreglerad marknad, men ett lotteri för en godtrogen turist. Ska resan hamna på 300 kronor eller 1500? En marknad med sjukdomar som inte självläkt. Problemet är enormt i Stockholm men i fallande grad lika bekymmersamt i övriga storstäder, inte minst i Göteborg.

En del hävdar att marknaden löser problemen som uppstår och drar sig inte för att jämföra en taxiresa med en hamburgare eller ett par byxor. I samma andetag menar man också att varje resenär, såväl hallänningar som fjärran turister har ett eget ansvar att inte bara vara väl bevandrade i taxidjungeln, utan förväntas också läsa allt finstilt på bilarnas dekaler. Med andra ord, det är bara att välja rätt. Men om det vore så ”bara” hade inte kaos rått.

Taxi är en infrastrukturservice som likt bussar erhåller hållpunkter på allmänna platser och uppfattas till viss del som stadens officiella ambassadörer, vare sig man vill eller inte. Visst, vi är alla ambassadörer, men det är skillnad på att möta en tyken göteborgare i hamburgerkön och att bli lurad på halva sin resekassa det första som händer.

Kaoset är ovärdigt. Det borde inte vara svårare här än i världens mångmiljonstäder att erbjuda en ur alla aspekter trygg taxiservice.

Taxi ska vara avreglerad, men inte utan ordning.

Riksdagens beslut om redovisningscentraler för att komma åt skattefusk kanske får avsedd effekt. Men det är att börja i fel ände.

Till att börja med borde certifieringen behäftas med större krav och vara mer synlig än ett körkort i rutan. Godkända taxibilar kan med fördel ha en gemensam färg eller symbol, en uppförandekod, kännedom om staden och inte minst ett pristak. På detta, effektiva verktyg att stävja missbruk.

Konflikterna i Göteborg har tystnat, men inte alls genom marknadens försorg. I stället har friåkarna motats bort från viktiga punkter som centralstationen och flygplatsen helt enkelt genom att de etablerade slutit avtal med ägarna. Så kan man också göra. Men då har vi en marknad som är fri med modifikation.

Politikerna kan inte huka för eländet hur länge som helst.