För ögonblicket ser det dystert ut för regeringen – mätt i opinionssiffror. För tredje månaden i rad ökar socialdemokraterna signifikant. Från februarimätningens 29,2 procent har partiet ökat till 36,8 procent. Samtidigt har Moderaterna minskat från 32,9 till 29,1 procent. Det rödgröna blocket har egen majoritet med 51,7 procent medan regeringsalliansen samlar ihop blygsammare 42,8 procent. Det ger de rödgröna ett försprång på 8,9 procentenheter.

Dock kan man ifrågasätta om det finns ett rödgrönt block. Efter valnederlaget 2010 är det rödgröna samarbetet uppsagt. Ett valresultat på nuvarande opinionssiffror skulle leda till budgivning för rödgrönt stöd från både Moderaterna och Socialdemokraterna. Med nuvarande positioner och retorik är det sannolikt att Socialdemokraterna drar det längsta strået. Men det är två och ett halvt år till nästa riksdagsval och mycket kan hända.

Självklart är Socialdemokraternas framgång anmärkningsvärd. Inte minst därför att den är ett resultat av icke-politik.

Socialdemokraterna kritiserar regeringen i allmänna ordalag, men lägger sig i sak så nära regeringspolitiken att det skaver. Jobbskatteavdragen skall inte röras, RUT får vara kvar och någon fastighetsskatt är det inte längre tal om.

Därmed är utrymmet för generösare ersättningar i a-kassan och socialförsäkringarna mycket begränsat. Detta särskilt om blocken fortsätter att tävla om vem som satsar mest på miljardslukande infrastruktur.

Som person inger Stefan Löfven förtroende. Kanske räcker det som förklaring. Därtill kommer att regeringen mest sysslar med tråkigheter – som att hålla hårt i skattepengarna.

Att Sverige fortfarande investerar när större delen av Europa kämpar med skuldkris och stora besparingar är inte en nyhet hur länge som helst.

Regeringen har gjort ett bra jobb. Nu behöver den formulera nya mål och visa resultat – gärna mätt i minskad ungdomsarbetslöshet. Löfvens verkliga opinionsvärde för får vi veta först när han tar politisk ställning och tvingas göra några besvikna.

GP 15/4 -12