De dåliga nyheterna hopar sig över Alliansregeringen. Är det inte vapenaffärer med Saudiarabien så är det förslag som dras tillbaka innan de nått riksdagen, eller Alliansbröder och -systrar som behagar gå en annan väg än moderaterna, för att inte tala om det ösregn av negativa opinionsundersökningar som sköljer över de borgerliga. 

Jag vidhåller vad jag skrev för några veckor sedan – ”operan är inte över förrän den feta damen sjungit”.

Det är nästan två och ett halvt år till nästa val och någon gång måste partiledare Löfven börja tala. Hittills har han emellertid kunnat nöja sig med att nynna The Tremeloes gamla hitlåt Silence is golden eller som det heter med det gamla svenska ordstävet: Tala är silver, tiga är guld eller varför inte Förtala är silver, förtiga är guld, när vi nu rör oss i det politiska rävspelets marker.

Även alliansen tycks nu hylla den tysta linjen – ”en svensk tiger” – inte så värst många spännande utspel eller policyförklaringar därifrån heller.

Av de två tystnaderna tycks väljarna föredra den Löfvenska framför den Reinfeldtska. Kanske beror det på att man tror sig veta vad som döljer sig i den regerande tystnaden och är trött på den, samtidigt som man hyser förhoppningar om att det glimmar och gnistrar i den Löfvenska oppositionens nyfunna tystnad.

I GP:s Sifoundersökning som publiceras i dag fortsätter således regeringen att kana utför i opinionens glatta backe. Socialdemokraterna ökar för tredje månaden i rad och når sina högsta siffror på över två år. De ökar med 3,1 procentenheter till 36,8 procent och har därmed ökat med nästan 8 procentenheter på två månader och är åter klart största parti. Oppositionsblocket samlar, enligt Sifo, hela 51,7 procent med regeringssidan nästan 9 procentenheter efter.  

Aftonbladet presenterade i veckan en annan väljarbarometer från United minds, som visar ungefär samma siffror som Sifo.

Tidningen visste nästan inte till sig av glädje över socialdemokraternas och Löfvens opinionsframgångar. Unik succé, Löfven och ”Största lyftet sedan Palme”, löd rubrikerna medan ledaravdelningen hävdade att ”nästa valrörelse avgörs redan nu”.

Och det är klart att har man vandrat i dödskuggans dal med herr Juholt som härförare så är glädjen begriplig, om än något prematur.  Men något ligger det i att regeringsfrågan avgörs nu. Hittills har Löfven accepterat mycket av det som Alliansregeringen genomfört och står för. Men snart måste han rimligen företräda en egen linje.

För Fredrik Reinfeldt gäller att han måste samla sig själv, sina egna trupper och Allianspartierna till den nystart som onekligen behövs. 

Dvd-boxar är underbara. I rask takt kan man följa en tv-serie som det ursprungligen tog åratal att se.

På sistone har jag ånyo låtit mig trollbindas av den fantastiska amerikanska serien om presidenten Jed Bartlett, spelad av en lysande Martin Sheen, och hans smarta medarbetare i ”Vita huset”.

Jed Bartlett är den superbegåvade akademikern (Nobelpristagare i ekonomi) och politikern, som gick till val på en liberal övertygelse och som med hjälp av retorisk begåvning och en exceptionellt talangfull stab lyckades bli vald till demokratisk kandidat och sedan president. I bortåt 15 avsnitt får vi följa Bartletts mödosamma arbete med att driva demokratisk, liberal politik mot en republikansk, konservativ kongress.

Vi får se honom omväljas för en andra period, men också uppleva hur övertygelse kämpar mot intriger, skandaler och kompromisser.

Till slut återstår 365 dagar av de åtta åren och Jed Bartletts gamle vapendragare och före detta stabschef Leo McGarry kallas in för att ge råd. Tillsammans bestämmer sig McGerry och Bartlett för att driva sina hjärtefrågor och att inte låta det sista året präglas av kompromisser och brandkårsutryckningar.

Det var ingen tillfällighet att Jed Bartlett fick röster också i det riktiga presidentvalet.

Det fanns och finns en längtan (måhända inte realistisk), i USA som i Sverige, efter en politik ovan kompromisserna och dagtingandet med viljan att ”vinna framtiden”, som Barack Obama en gång uttryckte saken.