Han skall göra det, lär kung Karl IX ha sagt om sonen Gustaf Adolf. Så är det ofta. Det som föräldragenerationen misslyckas med förväntas barnen förverkliga. 1973 var de båda partiledarna Gunnar Helén (FP) och Thorbjörn Fälldin (C) överens om att slå ihop Centerpartiet och Folkpartiet. Centerns förtroenderåd sa överraskande nej. Sedan dess har partisammanslagningen varit död. Fast då och då rycker det till i frågan: Vore det inte bättre om ...?

Jo, det vore det – om politik och partier var strikt logiska företeelser. Politiskt är förutsättningarna för en sammanslagning av Centern och Folkpartiet mycket bättre i dag än de var 1973. Då var Centern ett stort parti medan Folkpartiet slickade såren efter en valkatastrof. Nu är båda partierna lika illa ute. Då var Centerns politiska hemvist höljd i ett ideologiskt dis, senare benämnt ekohumanism. Nu är båda partierna uttalat liberala.

Så vad väntar de på? Var klämmer skon?

”Det brukar talas om stora skillnader i partikultur”, skriver ordförandena för de båda partiernas ungdomsförbund, Adam Cwejman (FP) och Hanna Wagenius (C) på Aftonbladets debattsida (28/3).

Enkelt uttryckt handlar det om folkrörelsepartiet från landet som möter docentpartiet från stan.

Så var det 1973. Men det förflutna bleknar. Stureplanscentern bär aldrig keps från Lantmännen. Wagenius och Cwejman ser större skillnader inom respektive förbund än mellan dem. De skriver hoppingivande att ”organisationen är inget självändamål”, att regeringen behöver ”en inre liberal kraft” och att sammanslagningen kanske kommer ändå – ”om det ena eller andra partiet förlorat sin representation i riksdagen”.

Ord och inga visor. Vad är det då Cwejman och Wagenius vill göra när de skriver att: ”Sverige behöver en enad liberal kraft – vi kan visa vägen”?

Vill de slå ihop partierna? Nej! Vill de bilda ett gemensamt ungdomsförbund? Nej? De vill att ungdomsförbunden visar vägen genom att de ”börjar samarbeta mer med varandra”. Upp flyga orden, ner ramlar en tummetott.

Visst är det svårt. I politikens värld kan ett plus ett bli tre, men också ett eller noll. En sammanslagning garanterar ingen framgång och partikulturer är inte att leka med.

Men om ungdomsförbunden inte vågar språnget, vem skall då göra det – inspirera moderpartierna till oförvägenhet? Då är det kanske bättre att låta väljarna avgöra vilket av de båda femprocentspartierna som kan anförtros liberalismens framtid. För tillfället ser det ut att bli Moderaterna.